Längre arbetskarriärer kräver ökad flexibilitet
Vid årsskiftet höjdes åldersgränsen för deltidspension från 58 till 60 år. Ändringen gäller dem som är födda 1953 eller senare. De som är födda före 1953 kan fortfarande gå i deltidspension vid 58.
Åtgärden vidtas för att få finländarna att jobba mera och längre. Men risken är stor för att det som var tänkt som en förbättring kan vändas i sin motsats.
Allt sedan förra statsministern Matti Vanhanen (C) vårvintern 2009 under en skidtur ”på skaren i Ruka” kom på att den allmänna pensionsåldern borde höjas till 65 år har vi haft en pågående pensionsdebatt. Vanhanen fick en del applåder men också kritik för att han med sitt utspel inte lät den pensionsreform som gjorde så sent som 2005 få visa vad den går för. Den allmänna pensionsåldern är nu 63 år men den som vill har möjlighet att stanna kvar i arbetslivet till 68 års ålder och tjänar under tilläggsåren in mera för sin senarelagda pensionering.
Systemet har fått den reella pensionsåldern att stiga. I dag går vi i genomsnitt i pension vid 59,8 års ålder mot vid 59,1 när reformen infördes. Det är ingen liten ökning i dessa sammanhang.
Klart är i varje fall att pensionsdebatten inte borde bli en armbrytning enbart om huruvida den allmänna pensionsåldern skall ligga vid 63 eller 65 år. Det är ju den reella pensionsåldern som räknas och för att få den att stiga behövs såväl lockbeten i form av högre intjänad pension som förändringar i själva arbetslivet.
Det som i dag drar ner den reella pensionsåldern är att så många slås ut ur arbetslivet långt innan de kommit i närheten av vare sig 63 eller 65. Såväl psykisk som fysisk arbetsbelastning gör att tusentals arbetstagare årligen lämnar sina arbeten i förtid. Vill man få pensionsåldern att stiga snabbare måste man göra någonting åt detta.
Det finns exempel på arbetsplatser där man tagit de här frågorna på allvar och också lyckats åstadkomma något. Låsföretaget Abloy i Joensuu hör till dessa. Där har man ett program för ta till vara de äldres kunnande och hålla dem kvar i arbetslivet. Man har bland annat utbildat ledningen i ledarskap för äldre, man har arbetat med ergonomi, gymnastik och massage och man har infört ett system med extra lediga dagar – som successivt blir fler – från 59 års ålder. Vid 64 år ger systemet två veckor extra ledigt. Företaget har genom projektet ”Åldersmästarna” redan nu lyckats höja den genomsnittliga pensionsåldern från 59,5 år till 62 år.
Fler borde ta till sig av erfarenheterna. Resultaten av en undersökning som presenterades i slutet av november i fjol visar att ett påfrestande arbete och dåligt ledarskap är de främsta orsakerna till att finländarna vill gå tidigt i pension. Arbetskarriärerna kunde förlängas genom en uppmuntrande ledning och regelbunden rehabilitering som upprätthåller arbetsförmågan. Få tror att vi kan fås att arbeta längre genom tvångsåtgärder.
Stress och tvång nämnde också arbetslivsprofessorerna Guy Ahonen och Harri Vainio i en gemensam artikel i Helsingin Sanomat i fjol som en av de främsta orsakerna till att så många lämnar arbetslivet före uppnådd pensionsålder.
Och det kostar. Ahonen och Vainio beräknade att bristen på flexibilitet i arbetslivet medför kostnader på över 20 miljarder euro per år! Som ett exempel framhöll de att om en övergång till fyra dagars arbetsvecka lyfter pensionsåldern till 65 år så är reformen lönsam.
Om ökad flexibilitet och individuellt hänsynstagande i arbetslivet är lösningen för att fler skall orka längre så kan riksdagsmajoritetens beslut att försvåra möjligheten till deltidspension ifrågasättas. Man kan befara att en del av dem som med deltidspension skulle ha orkat jobba kvar nu kommer att helt slås ut från arbetsmarknaden innan de når den nya åldersgränsen.
