Länge leve den frustande självironin
Det ultralokala äger, och det är roligare än någonsin.
I helgen uppträder humorgruppen KAJ för utsålt hus på Alandica. Det förefaller som om varje ålänning med rötter i Österbotten ska dit, och sen några till.
Årets Saltviks-revy rönte sådan uppskattning att man fick sätta in extra föreställningar. På somrarna går buskis-teatrarna som smör, och det går faktiskt att finna en korrelation mellan bredaste och mest själironiskt folkliga, och publiktillströmningen.
Den går som ett stråk under finkulturen, under den sortens kulturproduktion som strävar till att stå sig i nationell och internationell konkurrens, denna strävan att gissla sig själv, sin dialekt, sina töntiga vanor och sina märkliga original.
Det är en kulturform som inte gör sig för fin varken för kroppsljud, lyteskomik eller grova sexuella anspelningar utan minsta finess, och det är förmodligen därför folk älskar den. Det finns ingen undertext, bara en stor, varm hatkärlek till den identitet man kommer ifrån, sedd snett genom backspegeln.
Ofta ställs det ultralokala i bjärt kontrast till det fina, det bildade och sofistikerade. I ett avsnitt av KAJs julkalender i FST försökte man sig på en tur till Stockholm, förstås med fatala följder, och lyckades spegla varje lantis skräck för storstaden, oförståelsen och samtidigt den oförställda fröjden i att vara helt korkad.
Bortom buskisen blir också dialekten och det ultralokala en bekräftelse av att världen är sig lik överallt. Överheten är löjlig, de små gör sig lustiga över de stora och man är inte sämre än att man ser sin egen plats i världen både med medkänsla och en växande stolthet.
I denna tid av växlande identiteter och lojaliteter, flyttningsrörelser och klassresor, kan det vara skönt att den grundidentitet man har inte behöver karakteriseras och beskrivas bara som konservativ, omodern och xenofob, utan faktiskt som frustande självironisk, full av livsglädje och med en hel palett av uttrycksformer som högsvenskan och finrummen saknar.
