Landskapsdemokratin behöver stärkas, inte undermineras
Ålands framtids dubbla budskap, populism eller bara olycksfall i tankearbetet?
Hur många lagtingsledamöter behövs på Åland? I dag finns 30, och utöver det en regering bestående av sju ministrar, lantrådet inkluderat.
Från tid till annan förs diskussioner om det är tillräckligt, lagom eller för många. Oftast förs resonemanget utifrån ett ekonomiskt perspektiv – ”i spartider borde vi minska antalet ledamöter (alternativt ministrar)”, brukar det heta. Sällan förs resonemanget att demokratin jobbar i underläge i självstyrelsegården.
I höst har Ålands framtid varit hetast i debatten. Både i lagtinget och i nätdebatter har partiföreträdare, med ordförande Axel Jonsson i spetsen, fört fram kravet att regeringen ska minskas med minst en minister. Argumentet har främst varit det ekonomiska, men också att Åland är så litet att det räcker om regeringen består av fem ministrar jämte lantrådet.
Längst i sina neddragningstankar går Erik Schütten, som i en kommentar till en tidigare ledare, menade att lagtinget bör reduceras till 20 ledamöter från dagens 30, och att regeringen ska ha platser i den lagstiftande församlingen.
Om detta kan man tycka mycket, exempelvis att det redan i dag är så att ministrarnas portföljer är fulla, inte minst eftersom de själva måste bereda de ärenden de ska dra för lagtinget, liksom att de inte har någon avlastning i form av politiskt tillsatta medarbetare. Däremot finns det en stor, duktig tjänstemannakår. Det gör att tjänstemännens inflytande över politiken riskerar att bli allt för stor, och att vi därmed riskerar att gå från att de folkvalda fattar besluten till att bli en teknokrati.
Till skillnad från Åf är flera partier inne på dessa tankar, men vågar inte ta steget då en utökad kostnad för personal i regeringsborgen leder till kritik, även om den gynnar demokratin och därmed folket.
Ålands framtids planer på att montera ned lagting och regering är intressant också ur en annan synvinkel. För samtidigt som att partiet och dess företrädare menar att den demokratiska förlusten som deras förslag de facto ger, är demokratiargumentet ett av de bärande för att inte minska antalet kommuner på Åland.
Tittar vi lite på demokratin i sifferform så går det 943 invånare på varje lagtingsledamot. Om Erik Schüttens förslag, som minskar antalet ledamöter med till tio, får gehör ökar antalet invånare/ledamot till 1.415.
Tittar vi sedan på några av kommunerna så ser siffrorna ut som följer. I Geta går den 55 invånare på var och en av nio fullmäktigeledamöterna. I Sund är siffran 79, i Lemland 124 och i Sottunga representerar de nio i fullmäktige 11 invånare var.
Någonstans går Åf:s ekvation snett. Närdemokrati är både fint och viktigt, men lagting och regering fyller en tyngre roll än kommunerna, eftersom det är i de två instanserna som lagar bereds och antas (inom de områden där Åland har egen behörighet).
Att så lättvindigt kasta bort väljarnas representation i den lagstiftande församlingen, samtidigt som man anser att det är av vikt att vara elfte Sottungabo har egen representation i kommunen, ter sig märkligt.
Är det ett utslag av populism, eller är det månne bara så att det handlar om olyckligt tänkande?
