DELA
© Nya Åland

Lagting är lagting – facebook är facebook

Respektera institutionen – men omfamna utvecklingen. Lagtinget och facebook är inte motsatser.
När lagtinget hade debatt i plenum i måndags passade Obunden samlings Cita Nylund på att ge sig på Ålands framtids Anders Eriksson. Men inte från talarstolen, utan på sociala medier-sajten facebook.
Efter påhoppet, där Nylund anklagade Eriksson för att vara bitter över att det är Ob som sitter i regering och inte Åf, utbröt ett meningsutbyte mellan de båda på facebook. Eriksson menade att Nylund skulle ägna mer tid åt talarstolen i lagtinget under plenum och inte föra debatten i cyberrymden. Nylund å sin sida menade att debatt på facebook har ett större genomslag och att plenumdebatten mest handlar om att briljera i retorik.
Det lustiga är att båda till viss del har rätt.

Det är viktigt för demokratin att dess institutioner respekteras. Den lagstadgande församlingen är platsen för lagtingets debatter. Att kasta syrliga kommentarer kring sig på Facebook, samtidigt som en meningsmotståndare står i talarstolen är oförskämt både mot motståndaren och mot institutionen. Lagtingsledamöterna har faktiskt, bland annat, till uppgift att sköta sådant i debatt i plenum.
Sedan stämmer det inte heller att facebook är så mycket öppnare än lagtinget. Visst, lagtinget är dåligt på att marknadsföra sina plenum och möjligheten att lyssna till dem på nätet – och hemsidan ska vi inte ens tala om – men det är lika lättillgängligt, om inte mer, som en debatt på facebook.
För att över huvud taget uppmärksamma att en debatt äger rum på fb måste du vara vän med någon som deltar eller tipsar om den, eller vara en planlös sökare. Framför allt måste du vara med i facebooks värld.

Däremot har Cita Nylund en poäng i att politiker måste använda fler kanaler än de traditionella. I valrörelsen var det mycket aktivitet kring politiska frågor på de social medierna, efter valet svalnade intresset från många av ledamöterna.
I tider då politikerföraktet växer är det bästa sättet att möta den trenden att vara öppna mot, och söka upp, medborgarna. Tidigare skedde det genom direkta möten, i dag finns många av de stora grupperna på internet. Genom att omfamna den verkligheten och möta upp medborgarnas – ledamöternas uppdragsgivare – på facebook, twitter eller var det nu vara månde utvecklas demokratin. Då känner sig människor delaktiga i politiken.
Cita Nylund har också, i alla fall till en del, en poäng i att en plenumdebatt är ett spel för gallerierna. Ingen av ledamöterna blir omvända av de argument som levereras i plenisalen, hur vackert formulerade eller sakliga de än är. Beslut fattas inte där, utan i utskott och partigrupper.
Men plenidebatten är det officiella stället där ståndpunkterna presenteras för folket, där partiernas och ledamöternas visioner konkretiseras.

Mycket kan göras, och kommer att göras, i framtiden. Varför inte tv-sända plenum till exempel? Säkert kommer både sociala medier och andra kanaler att bli naturligt för lagtingets debatter i framtiden, men att i dag använda dem som vapen för att hoppa på debatterande kollegor är inte rätt. Att föra ut sin politik i varenda tillgänglig kanal är det.
Var sak har sin plats.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax