DELA
© Nya Åland

Låt dig inte luras av det sunda förnuftet

Vem är det du kallar vanlig? Och varför är förnuftet sunt?

I tider av val och stora beslut söker många stöd i påhitt som ”sunt förnuft” och ”vanligt folk”
I valtider på hemmaplan och budgettider i riket är det många stora beslut som ska fattas. Då är det läge att vakta avsändarnas ord då de säger sig agera å någon eller något annats vägnar.

Politiker och andra samhällsdebattörer vill gärna tala om vanligt folk och sunt förnuft och då måste vi fråga oss vilka som ingår i det vanliga folket och vad som utgör det sunda förnuftet. Begreppens verkan är avgränsande och går ofta hand i hand med farligt nationalistiskt tankegods.

Rasistiska och främlingsfientliga grupper för gärna fram hur de representerar vanligt folk, ett slags tyst majoritet som nog egentligen tycker som dem. Då ankommer folks vanlighet på sådant som ursprung, etnicitet och hudfärg.

Man kan också tänka sig att vanligt folk handlar om folksjälen (ett annat problematiskt begrepp). Det vanliga folket kan vara det man knyter an till i de nationalromantiska bonde- och sjöfarartraditionerna. Då är det vanliga folket ett slags imaginära kulturbärare. De behöver inte ens vara vanligast (i majoritet).

Intressantast är att fundera på vem som exkluderas från det vanliga folket. De politiska avsändarna vill ofta inkludera sig själva. Om man tar samhällsfördraget som nu förhandlas i riket kan man tänka sig olika visioner om vanligt folk från förhandlingsbordets sidor.

Fackföreningarnas berättelse bygger på klass. Arbetsgivarna och regeringsherrarna tillhör inte det vanliga folket utan överheten. På andra sidan bordet sitter arbetsgivarna och de vill gärna reducera klassaspekten i samhällsfördragets förhandlingar. Deras berättelse bygger på att fattiga och rika är vanligt folk tillsammans trots sina klass och maktskillnader.

Det sunda förnuftet fungerar på samma sätt som iden om ett vanligt folk. Man säger sig representera en viktig och avgränsad folkvilja. Om man med hänvisning till det sunda förnuftet för en politisk agenda säger man att alla som är förnuftiga nog förstår att man har rätt. Ofta menar man att den egna ideologin representerar nån slags instinktivt sunt förnuft som inte är ideologiskt. Ett exempel kunde vara när man i kommunpolitiska sammanhang påstår att det bara finns sakpolitik, inga ideologier. Så är självklart inte fallet utan kommunens ideologiska grund är tagen för given så till den grad att den blivit en icke-fråga.

Att hänvisa till det sunda förnuftet är att försöka göra sin åsikt icke-politisk, icke-ideologisk, objektiv. Rent kunskapsfilosofiskt är iden om det sunda förnuftet för politikern vad gud är för prästen.

På lördag firas Ålandskungen Julius Sundbloms etthundrafemtionde födelsedag. Han representerar på många vis bondförnuftet (en nära analog till det sunda förnuftet) och blev en symbol för folkviljan (vanligt folks vilja).

Hans nationsbygge kan man med någorlunda torrt på fötterna säga att lyckades skapa en identitet, ett vanligt folk. Med en gemensam fiende kunde stammen hållas ihop och vara inbördes vanlig. De som inte passar in i bygget kan märkas som svikare. Hans tankar blev en så integrerad del av bondförnuftet att de svårligen går att ifrågasätta idag.