Kyrkan allt mindre relevant som moralisk kompass
Homosexualitet är fortfarande ett kontroversiellt ämne, men för allt fler har kyrkan blivit blott en bekvämlighet som är lätt att överge om det finns tillräckligt starka orsaker.
”Det här visar bara hur känslig frågan är och hur den delar vår folkkyrka. Jag är mer oroad över den långsamt växande likgiltigheten gentemot kyrkan.”
Så kommenterar kristdemokraternas partiordförande Päivi Räsänen de senaste dagarnas massutskrivningar ur kyrkan. Massutskrivningarna sker till följd av ett tv-program där bland andra Räsänen medverkade och där hon bland annat hävdade att homosexuella par inte ska ha rätt att adoptera barn och att homosexualitet är en realitet men att man inte bör leva ut sin läggning om man nu drabbats av den.
Till dags dato har över 20.000 finländare valt att lämna kyrkan efter denna diskussion, detta trots att både biskopar och andra kyrkligt aktiva påpekat att detta inte var kyrkans åsikt eller ens en präst eller biskop som uttalade sig, utan en politiker med sin grund i en värdekonservativ kristendom.
De åsikter Päivi Räsänen ger uttryck för är stötande och kränkande på många plan, mot de 10 % av befolkningen som har en homosexuell läggning, mot den kyrka hon säger sig värna om, mot de präster och biskopar inom kyrkan som ser frågan på ett annat sätt.
Det är dock egentligen en bisak hur kyrkan internt hanterar frågan, som förmodligen helt enkelt är olöslig. Inom kyrkan finns reformerande krafter och det finns konservativa krafter som bägge kan hitta stöd för sin teologiska tolkning i skrifterna, och det är inte en konflikt där någondera kan vinna och de andra medge sitt nederlag.
Det som massutskrivningarna visar, vilket också Räsänen påpekar (även om det knappast var med det resultat hon eftersträvade), var att kyrkan för allt fler betyder allt mindre, och när det kommer en fråga som engagerar människor tillräckligt djupt är steget oerhört lätt att lämna en församling vars värdegrund och trosuppfattning man inte längre bryr sig om.
Som moralisk vägvisare har kyrkan förlorat sin position, utom för ett sjunkande antal verkligt troende, av vilka en del betydande del går på Päivi Räsänens linje.
I stället diskuteras, omvärderas och utvecklas nya normer för det tillåtna, det accepterade och det förbjudna i växande grad utanför den kyrkliga och religiösa sfären. Homofobin inom kyrkan är en teologisk fråga. Ute i samhället handlar den om människovärde, om juridiska rättigheter, om genus och kön.
Den verkliga homofobin i samhället är inte baserad på vad man tror att Gud tycker om det, utan på rädsla för det främmande, oro kring den egna könsidentiteten, ett upplevt hot mot den egna manligheten eller kvinnligheten och mot vad som upplevs som ”normalt”.
Kyrkans problem är inte huvudsakligen att folk blir stötta av en Päivi Räsänens åsikter om vad kristendomen och kyrkan står för, utan att själva kyrkan blivit en inrättning som är så lätt att välja bort när det finns minsta orsak.
Hade medlemskapet i kyrkan upplevts som centralt och viktigt i livet hade dessa över 20.000 människor som nu skrivit ut sig stannat inom kyrkan och förändrat den. Nu skriver de på ett formulär på nätet, och så är det bra med det.
Kampen för rättigheter och respekt för homosexuella människor förs helt enkelt inte inom kyrkan, och det är kyrkans stora förlust.
