DELA
© Nya Åland

Kulturarv finns inte alltid i en monter

Varför är det viktigt med kulturarv? Vad är det egentligen?
Är det någonting levande eller nånting dött, eller kanske både och?
Ibland blossar den upp, diskussionen om vårt kulturarv, eller om själva meningen och betydelsen av kultur, eller om det är någon nytta med det.
Förra veckan invigdes nybyggda och nyrenoverade Ålands sjöfartsmuseum, till mångas glädje och lättnad, och äntligen är en viktig och intressant del av åländsk historia och åländskt kulturarv väl exponerad och dokumenterad.
Vackert så.

I lördags upplevde jag en annan sorts kultur, något som blev en stark påminnelse om vad ett levande kulturarv är, enkelt och simpelt. Det är kärlek och det är samhörighet. Det är allt meningsskapande och berättande som människor gör kollektivt, genom forskning och bildning förstås, men också genom konsten, kulturen, musiken och litteraturen.
Jag var på Pub Bastun och lyssnade på Peter Hägerstrand, som släppte soloskivan han jobbat på det senaste decenniet.

Detta var mitt sammanhang. Mina människor. Många av dem hade jag inte träffat på 10 år, en del kände jag inte igen, en del var knappt födda förra gången jag var till Bastun. Ändå delar vi en del av vår identitet och världsbild, vårt intresse för en viss sorts musik.
Där fanns den gemensamma nämnaren för en aktivist inom Ålands framtid och en socialdemokratiskt partisekreterare. Där fanns känslan i väggarna, i de mörkbetsade takbjälkarna, själva höjden på bardisken och all den historia , de musikupplevelser, de gemensamma och individuella lärdomar, den traditionsöverföring som skett, det rykte som Bastun har utanför Åland.
Där fanns, kort sagt, ett arv, en kultur, en djupare mening och en skapande röst som kunde förklara och knyta ihop allt från Joel Pettersson till T Rex, från en låtsaskompis i Mariehamn på 70-talet till studieår i Åbo och ett särskilt ljud från elgitarrer som bara ett fåtal närvarande förstod och alla andra log förstående åt.

Jag tror, och förlåt mig denna gång för en ledare skriven ur ett rent subjektivt perspektiv, att museer och levande mötesplatser för människor förhåller sig till varann ungefär som lektioner och raster i skolan.
Det är på lektionerna man inhämtar kunskap och lär sig att lära sig. Det är på rasterna man blir människa, och genom andra människor lär sig att bli sig själv. Det levande kulturarvet är meningsbyggandet i nuet, det som binder oss samman, som får oss att älska och förstå, som gör oss större än vår fysiska kropps begränsningar.

Det levande kulturarvet har sina gränser. När en plats eller en verksamhet slutar vara relevant bryts kedjan som länkar det förflutna om framtiden samman. Då är det inte längre en obruten kedja av kunskap och samhörighet, och därför haltar den. Den kan inte längre omtolkas och omformas, och då hamnar den på museum och studeras och objektifieras.
Så ska det vara. Allt mänskligt har ett slut.

Det går inte att kvantifiera kulturarvet, och det betyder olika saker för olika människor. Det lever. Genom konsten och kulturen förstår vi livet och oss själva, därför måste vi ha det.
Hur ska jag säga det bäst.
Bastun lever. Därför förstår jag mig själv bättre.
Alla individer och samhällen behöver sådana platser.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax