Kriget byggde ingen fred i Irak – nu heller
”Jag är inte emot krig under alla omständigheter. Jag är emot korkade krig”, sade Barack Obama år 2002.
Mycket av hans presidentvalskampanj byggde på löftet att avsluta det kostsamma och blodiga kriget i Irak. Sen blev Obama president, fick Nobels fredspris, och landade med ansvaret för USAs insatser i Afghanistan och Irak.
Som USAs president ska man inte visa sig vek, och krigen fortsatte.
Nu avslutas den amerikanska insatsen i landet, och president Obama säger att Irakkriget är en framgång.
Han prisar insatsen, sörjer med sin sedvanliga vältalighet de döda och hävdar att man lämnar efter sig en stabil, suverän stat, ett demokratiskt valt parlament och en kompetent ledare i Nuri al-Maliki.
Där har han tyvärr fel.
Irak är långt, långt ifrån en stabil demokrati, och det finns inga garantier i världen för att inte den irakiska oppositionen genast grips som al-Qaida-sympatisörer och begravs i fängelser för långa perioder.
USA och de övriga allierade gick in i Irak av fel orsaker, och lämnar landet av andra, likaledes felaktiga orsaker.
Att säkra tillgången till olja har hög prioritet, och var den viktigaste faktorn när Saddam Hussein störtades. I dag är den avgörande faktorn att kritiken i USA mot kriget är så stark, och att den ekonomiska krisen i landet är så djup. Att ett presidentval står för dörren är inte heller oviktigt.
I inget fall kom det irakiska folket väl och ve högst på agendan.
Därmed inte sagt att den faktorn inte finns med. Amerikansk politik är inte alltid ond. Däremot är USAs makt stor, och därmed också konsekvenserna av landets handlande.
När man påtagit sig rollen som världspolis främst för att bevaka sina egna intressen är man tyvärr också strandad med ansvaret för den soppa man stoppat ner sleven i. I Irak finns en påtaglig risk att man nu när USA lämnar landet med en ny regim som man välsignat, lämnar en blivande ny diktatur på den gamlas plats.
Det brukar betyda att fokus åter blir mer på stabilitet (som i trygg tillgång till olja) än på demokrati (som regelbundna maktskiften och den osäkerhet de för med sig).
Utvecklingen i den arabiska, muslimska världen är osäker. Det finns en vilja till demokratisk utveckling, det finns en stark längtan efter frihet, det finns religiösa rörelser, politiska rörelser, etniska rörelser och alla tänkbara blandningar av desamma.
Som om inte det var nog sitter länderna i Mellanöstern och Nordafrika på stora tillgångar av olja, och alldeles för små tillgångar av vatten. Israel-Palestina-konflikten är olöst, läget mellan Iran och Irak är spänt. Situationen i Libyen är fortfarande ytterligt osäker.
Om det någonsin behövts en stark internationell närvaro för att bibehålla stabiliteten så är det nu, när det ändå fortfarande finns öppningar för en positiv utveckling. Det betyder inte att närvaron behöver vara militär.
Det enda som genom Irak-kriget bevisats, ännu en gång, är att inga problem blir lösta av en militär intervention, även om det i stunden kan kännas som det enda rätta. Lösningen på nästa uppblossande konflikt är att arbeta för freden, nu, på marknivå och uppåt.
