Korten på bordet om kandidaters valfinansiering
Pengar och demokrati är en självklar kombination. Det kostar att bli invald, och väljarna har rätt att få veta vem som betalar.
Vad vill man veta om sin riksdagskandidat?
Det mesta om vad de tycker och var de står, naturligtvis. Man ger ju ifrån sig makten till denna person, som ska representera allas våra viljor i Helsingfors.
Då är det naturligt att man vill veta om det finns kopplingar och bindningar och särskilda omständigheter i bakgrunden som gör att en kandidat känner sig mer lojal med vissa än med andra.
En sådan omständighet är pengar. Om en kandidat har en stödgrupp av något slag som finansierar en valkampanj finns det naturligtvis ett starkt band dem emellan som gör kandidaten extra benägen att lyssna just på det örat i framtiden.
Det är inget fel i det, snarare hör det till demokratins vardag att valkampanjer finansieras av dem som vill se en viss kandidat vald.
Däremot vill man som väljare ha alla korten på bordet. Vem betalar åt vem?
I Nya Ålands kartläggning i onsdagens tidning visade det sig att bara en av kandidaterna har extern finansiering för sin valkampanj, och att det allmänt taget är rätt litet pengar som satsas på valkampanjerna. Det mesta tas ur partikassorna eller ur egen ficka.
Undantaget är Elisabeth Nauclér, som både varit mest synlig i sin valkampanj, och som säger sig ha en stödgrupp bakom sig vars identitet hon inte vill avslöja.
Enligt lag måste den som blir vald till riksdagen offentligt redovisa siffrorna för sin valkampanj, och det är ju för all del bra, men det är ju nu folket ska välja. Frågan inställer sig därmed; Varför vill Nauclér inte gå ut med vilka sponsorerna är? Skäms hon för dem eller de för henne? Är det kontroversiella namn eller bara människor som värnar om sitt privatliv och därför inte vill synas i offentligheten. Hur mycket pengar handlar det om?
Känner man Elisabeth Nauclér ens det minsta lilla så vet man att hon sällan inte har koll på detaljerna. Därför verkar det rätt osannolikt att hon varken vet hur mycket pengar det handlar om eller vem det riktigt är som stöder henne, och inför valet skulle man gärna bli av med den gnagande känslan av att det finns en bakgrundsfaktor som av någon bedömts som för kontroversiell för att figurera i valkampanjen.
Med andra – upp med korten på bordet. Det är inget fel i att stöda en kandidat eller att ta emot pengar för en kampanj, men väljarna har rätt att veta hur det står till för att kunna fatta ett väl informerat val.
Det är med politisk trovärdighet som med kärlek och jävssituationer, sanningen ligger i betraktarens ögon. När det gäller demokrati, val och pengar är betraktarens öga skarpt, och därför gäller det att vara tydlig och rak, och framför allt att komma ihåg att
a. hemligheter alltid kommer fram
b. hemligheter har en tendens att växa i mörker och skrumpna bort i dagsljus
Det är inte för mycket begärt att få veta vilka personer eller partier som står bakom en kandidat som rimligtvis har goda chanser att bli Ålands nästa riksdagsman. Eller?
