Ansvar och skuld har inte samma juridiska följder
Det är så svårt, så svårt.
Vems är ansvaret när något gått riktigt på tok, som för den bokförare som i måndagens och tisdagens Nya Åland talat ut om sitt spelmissbruk, om förskingringen av sina kunders pengar och om sitt förestående fängelsestraff?
Är det hon, ensam, som bär det? Är det landskapsregeringen, som har ett spelbolag vars pengar man glatt använder till olika samhällsnyttiga ändamål. Är det Paf, vars uppdrag det är att tjäna pengar till landskapet på spel, men också att göra det på ett ansvarsfullt och övervakat sätt?
Och när vi resonerat oss fram till ett svar, ska vi dra några konsekvenser av det, eller bara fortsätta som förut?
I utredningen och rättegången och intervjuerna och reportagen efter att hela härvan började nystas upp har det klart framkommit att den spelmissbrukande kvinnan lider av en sjukdom, och att hon inte i vanlig mening kunde kontrollera sina handlingar eller vara medveten om dem. Precis som med andra missbrukssjukdomar finns det ett eget ansvar, både för sjukdomen och tillfrisknandet, men precis som med andra kontrollerade verksamheter (spel, alkohol, mediciner) har både lagstiftare och verksamhetsutövare genom sina kontrollsystem erkänt att man har ansvar för följderna av det man saluför.
Annars skulle det ju, enkelt sagt, vara fritt fram.
Nu får man som utgångspunkt säga att det är en milsvid skillnad mellan åländska Paf och de riktiga predatorerna i spelvärlden, de spelbolag vars enda mål är högre vinst och som inte regleras av ett statligt monopol och krav på ansvarstagande. Paf har prisats och belönats på området, och tar uppenbartfråganpå allvar.
Frågan är bara – gör man det tillräckligt bra? Gjorde man det när den nu dömda bokföraren spelade bort sina kunders pengar? Har man dragit lärdom av det inträffade och förbättrat sina system?
Det är egentligen två rimliga frågor som kvarstår, obesvarade:
1. Kunde man inte hålla bättre koll, eller
2. Ville man inte ha bättre koll.
Eftersom det gick så galet som det gick, så är det antingen det ena eller det andra. Antingen var de system som ska förhindra både penningtvätt och spelmissbruk för splittrade och svaga (och kan då förbättas), eller så utvecklade man ett gravt synfel just i den riktningen, eftersom storspelare betyder stora intäkter.
Låt oss utgå från att det förstnämnda gäller. Paf ville förhindra spelmissbruk, men kunde inte. Det fritar både organisationen och landskapsregeringen från ett juridiskt ansvar, som brottsoffer snarare än samvetslös aktör, men likafullt har man stått för möjligheten till missbruk, och misslyckats med att hindra det.
Alko har ansvar för alkoholisterna. Spelbolag har ansvar för spelarna. Både brukarna och missbrukarna.
Det ansvaret tar man så gott man kan, och erkänner i processen att det är lukrativt, lagligt och rolig att både dricka och spela.
Alternativet, att förbjuda spel eller dryckenskap, det vet vi sedan länge att är dömt att misslyckas.
Frågan är svår, helt enkelt, och det ska den vara.
