DELA
© Nya Åland

Konsten att förlora är demokratins grundsten

Demokrati är en lärdomsprocess. Den kan vara lång och svår, och fungerar aldrig bättre än delarna i den. Dessutom räcker det med en enda part som bryter kontraktet och vägra spela spelet för att demokratin ska vackla.
Inför det åländska lagtings- och kommunalvalet den 16 oktober råder ett fullkomligt lugn. För lugnt tycker en del (särskilt vi journalister) som tycker att det vore fint med lite mer fart och fläkt och intressanta konflikter.
Hos oss är politiken inte en fråga om liv och död, utan en naturlig del av ett vardagspussel, som en veckoplanering av maten, tvätten och räkningarna, men i en högre potens. Visst kan det fällas hårda ord i lagtinget, men steget till politiska mord, tortyr av oliktänkande och maktfullkomlighet känns mycket, mycket långt.
Om vi har ett demokratiproblem, så är det att folk bryr sig för lite, inte för mycket.

Den arabiska våren, som började med ett sådant hopp om förändring, har stannat av.
I Egypten kämpar man i dag för att ens komma ner i demokratins startblock. Tahrir-torgets hoppingivande känsla av gemenskap och hängivenhet för en demokratisk förändring har ersatts av en mängd fraktioner som inbördes strider om makten, militärens roll är tung men oklar och risken för utbrott av våld och sekterism ligger hela tiden i luften.
Man har inte en tradition och en tillit till att makten faktiskt skiftar vid ett val, att man kan få den åter om man tappar den och att även andra aktörer respekterar systemet. Därmed blir det enda sättet att få och behålla makt (som man kanske vill göra bra saker med) att slåss för den med utomparlamentariska medel.

Om det fanns en mirakelmedicin, en trolldryck att erbjuda världens oroshärdar, alla de platser där man står och vacklar inför övergången till ett demokratiskt styre, så vore det ju fint. Tyvärr är lösningen mycket svårare och mycket mycket tråkigare.
Den stavas tid, tid, tid och tålamod. Resignation inför återkommanden misslyckanden. Att acceptera förlust. Att spela enligt reglerna fast man misstänker att andra inte gör det.

Från ett läge där övergrepp och terror varit vardagsmat och motståndsrörelser bestått av allt från islamistiska extremister till icke-religiösa vänsteraktivister till ett läge där folk vågar sig ut för att rösta och vågar tro att deras röst räknas är vägen lång.
När vår valrörelse så småningom drar igång kommer frågorna ibland att kännas futtiga och skillnaderna mellan partierna nära nog omöjliga att särskilja. Vi kommer att göra oss lustiga över vissa kandidater och förargas över andra.

När valresultatet är klart kommer vi att spekulera vilt om vem som vill med vem och vilka som inte får vara med i ministervalsen. Låt oss då vara tacksamma över det som kanske är demokratins innersta och svåraste väsen, och som våra politiker och partier behärskar till fulländning, nämligen konsten att respektfullt och utan att ge upp sin tilltro på systemet förlora.

Dagen efter valet, den 17 oktober, kommer inga bomber att explodera i Mariehamn. Inga tanks kommer att stå på strategiska platser. Folk kommer inte att vittna om påtryckningar och skräck vid valbåsen.
Det kommer att vara vanlig, demokratisk vardag.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax