Konsekvent mot nazism, följ lagen om hatbrott
Det är en sådan svår fråga denna, som än en gång ställdes på sin spets i Sverige, där nazistiska Svenskarnas parti fick tillstånd att demonstrera i flera städer i Sverige, och där motdemonstrationerna än en gång ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter.
Ska nazistiska partier, på vars agenda hets mot folkgrupp är ett stående inslag, få demonstrera.
Varför, eller varför inte?
Hur ska man visa sitt missnöje? Hur ska man stå upp mot en vidrig samhälls- och människosyn, utan att dras in i ett eskalerande och sensationssökande våld där skyttegravar grävs ännu djupare än förr?
Är polisen fienden? Måste den vara det? Vem ska man beskydda?
Ett argument för att tillåta Svenskarnas parti att demonstrera är den yttrandefrihetens helgd som en nordisk demokrati vilar på. Den är viktig.
Minst lika viktig är den lagstiftning om hets mot folkgrupp, mot symboler och handlingar som propagerar för folkmord (som hitler-hälsningar, fanor och flaggor som propagerar för en nazistisk ideologi).
I Svenska dagbladet skriver f d polisintendenten Erik Rönnegård så här:
”Idag kan vi konstatera att nazister och rasister blivit allt mer rumsrena och accepterade. Det är en utveckling som kommer att fortsätta i takt med att polisen och övriga rättsväsendet fortsätter visa okunnighet och ointresse att tillämpa lagarna rörande hatbrott. Priset för det riskerar bli högt för vår demokrati.”
Han menar att utvecklingen från tidigt 2000-tal och till idag gått mot en allt större acceptans och resignation vad gäller att tillåta nazistiska demonstrationer, som under en lång tid var otänkbara.
Idag, när rasismen och nazismen är på frammarsch i Europa har den allt mer kommit att betraktas som en visserligen obehaglig men på något sätt rumsren företeelse som måste tillåtas så som man tillåter barn att leka.
Som en följd av dessa beslut blir nazisternas demonstrationer något som med alla medel ska beskyddas av polis, och motdemonstranterna (bland vilka det förvisso finns ett fåtal som söker konfrontationen) blir det oönskade problemet.
Ett Sverige där demonstranter mot nazism skingras med upprepade kavallerichocker är ett steg i helt fel riktning, och det förefaller märkligt att det är just i Sverige detta sker.
Varför tillåter lagom-Sverige, snäll-Sverige demonstrationer för en ideologi som förespråkar folkmord, men rider ner dem som är emot det?
Den svenska justitieministern Beatrice Ask säger till Dagens Nyheter att man i Sverige får uttrycka vilka åsikter man vill. Det är inte helt sant. Det finns stöd i lag för att inte tillåta nazistiska demonstrationer, men till följd av en växande flathet och okunskap om detta ökar antalet nazistiska demonstrationer, och för dem som demonsterar emot detta blir polisen som är satt att hålla ordning en del av fienderna.
Peter Nobel, jur dr, och f d generalsekreterare i Svenska Röda Korset skriver i en debattartikel i Upsala Nya Tidning så här:
”2. ”Ett förbud skulle innebära ett ingrepp i grundlagsskyddad föreningsfrihet!”
Fel, se regeringsformens 2 kap 24§, 2 st:”Föreningsfriheten får begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av en folkgrupp på grund av etniskt ursprung, hudfärg eller annat liknande förhållande.” Bestämmelsen infördes i grundlagen just för att Sverige skulle kunna förbjuda organiserad rasism!”
Kom igen, Sverige.
