DELA

Konkreta samarbetsfrågor bättre än symboliskt motstånd

Förspilld möda. Det är vad en ny ramlag för Åland kommer att bli, för den saknar chans att passera riksdagens nålsöga.
Hon hymlar inte, Ulla-Maj Wideroos, när hon kommer på charmoffensiv till Åland. Det finstilt subtila ligger inte riktigt för henne.
Så, budskapet är tydligt: Finlandssvenskarna behöver Åland, mer än någonsin, och därför är man nu här. Den svenska riksdagsgruppens generalsekreterare, tidigare ledarskribenten på Hbl, Björn Månsson, spär på med att Åland är det man tackar för i SFPs imaginära aftonbön.

Det var ju fint. Tack, tack.
Ingen tvekan, naturligtvis, om att den utsträckta handen är uppriktig. Det finns en anti-svenskspråkig strömning i det finländska samhället som fått större synlighet under de senaste åren. Det finns en rad strukturella reformer som införts under de senaste två åren som missgynnar eller direkt motverkar svenska intressen.
Helt klart är det förstås inte att de som drivit på sådana reformer gjort det för att uttryckligen komma åt de svenskspråkiga, de har snarare inte brytt sig om den bieffekten.

Den finska centern, som uttalat är Svenska folkpartiets huvudfiende i språkfrågan, driver sina helt egna intressen både vad gäller språklagstiftning, länsindelning och lotterilagstiftningen, men inte uttryckligen för att äta svenskar, utan för att gynna sina intressegrupper på svenskarnas bekostnad.
Frågan är, vad kan Åland göra – och är det i linje med vad Svenska folkpartiet vill ha?

Ulla-Maj Wideroos säger sig vara beredd att arbeta för en åländsk ramlagstiftning, förutsatt att det råder enighet på åländskt håll om att man vill ha en sådan. Nå, det är ju lätt sagt eftersom man dels inte definierat innehållet i en sådan lag, dels är fullt medveten, både på Åland och inom SFP, att en sådan ramlag har noll och inga chanser att antas i Finlands riksdag.
Det är den krassa sanningen. Det blir ingen ramlag, lika lite som det blir en åländsk parlamentsplats i EU, och all den kraft man sätter på att driva dessa frågor riskerar att bli symboliska slag i luften.

Och det är ett riktigt effektivt sätt att definiera ut sig själv från riktig politik, att sätta målen så att de är omöjliga att uppnå. Sedan kan man i lugn och ro jobba på och gnälla över fiendens oginhet som aldrig lyssnar.
Eller, som Wideroos och Månsson, gå in för att stöda något som tycks viktigt för ålänningarna men som man inte behöver oroa sig för att går igenom.
Skulle nämligen en åländsk ramlag antas och träda i kraft vore den direkt skadlig för finlandssvenskheten i Finland. Den ålandseffekt som Björn Månsson i dag beskriver, att ålänningarna är de sista som ger upp kraven på att få service på svenska på alla nivåer, skulle vara borta.
Ramlagens avsikt, också den uttalad, är att minska kontaktytorna mot Finland till ett minimum, att låta Åland leva sitt liv så långt som möjligt för sig själv.
De enda som den dagens skulle vara beroende av svensk service i Finland vore de återstående finlandssvenskarna.

Det finns en rad konkreta frågor att jobba med, där ålänningar och finlandssvenskar har gemensamma intressen. Ibland sammanfaller dessa även med Svenska folkpartiets. Jobba med de frågorna så finns en chans till framgång.
Det finns det inte med ramlagen, hur vacker tanken än är. Politik är svaret.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax