DELA
© Nya Åland

Könet kvinna inte en pinsam begränsning

En kvinna. En kropp, ett intellekt. Kunskaper. Erfarenhet. Kapacitet. Begränsningar. Förbud.
Var är en kvinna?
Jag vet att många av er, bästa läsare, blir irriterade av blotta frågan och tycker att den kan besvaras på ett mycket enkelt och självklart. Låt oss därför konstatera med en gång att ni som tycker så på sätt och vis har rätt. En kvinna, enligt gängse uppfattning, är en person av biologiskt kvinnokön, med vissa könsspecifika kroppsdelar. Så långt är vi överens.
På alla andra sätt varierar uppfattningarna om vad en kvinna ska vara, kan vara och får vara stort.

Låt oss först komplicera den gängse uppfattningen om könet, den som egentligen bygger på att en kvinna är den som inte är man.
Vi vet i dag, med all säkerhet, att könsbegreppet består av flera nivåer, biologiskt, social och sexuellt. Vi vet att det i varje enskild kategori finns gränsöverskridare. Det finns män som känner sig som kvinnor och som genomgår könskorrigeringsoperationer för att få ”rätt” kön. Vi vet att det finns kvinnor som gör detsamma.
Vi vet att det finns hermafroditer vars könsbestämning är oklar. Vi vet att kön och sexuell preferens är två olika saker, och att det kan variera i olika kulturer, i olika tider, hos olika individer över tid.

Vi vet att de olika egenskaper som tillskrivits biologiskt kön i stor utsträckning handlar om socialt kön, om makt, normer, förväntningar och fördomar. I dag skrattar vi till exempel åt den för inte så länge sedan självklara sanningen att kvinnor på grund av sitt biologiska kön inte är kapabla att köra bil. Kvinnlig rösträtt är i dag inte ifrågasatt. I slutet av 1800-talet argumenterade kända, upphöjda män som inte på något sätt uppfattades som extrema, att kvinnors svaga och neurotiska konstitution gjorde dem olämpliga för ansvaret att ha en åsikt om politik, än mindre möjligheten att utöva politisk makt.

Hos feministerna varierar definitionerna. Är kvinnan en särart, en motpart, en partner? Finns det särskilda kvinnliga egenskaper som behöver värnas, eller är allt det bara sociala konstruktioner? Om en kvinna inte är vårdande, moderlig och empatisk – är hon ingen kvinna då? Eller är hon en okvinnlig kvinna?
Om en man har så kallade kvinnliga egenskaper, är han då omanlig eller bara särdeles duktig? Och vice versa, om en kvinna visar fallenhet för ”manliga” saker och sysslor, är hon okvinnlig?

Jag ser det så här: Det finns män och kvinnor, i biologisk bemärkelse. Även där finns ett gränsland, men det är en rimlig generalisering. Utöver det finns det historia, kultur, traditioner och trams som ställer sig i vägen för den fria, nyfikna människan och individen att utforska sin fulla potential.
Att vara kvinna är att födas med en kropp vars attribut och funktioner getts och ges ett lägre värde än individer som föds med ett annat biologiskt kön. Att vara kvinna är att vara begränsad, att lära sig från första stund att kroppens värde är tyngre och mer avgörande om man är kvinna än om man är man.

Så ska det inte vara. Att människor är olika är bra. Att det finns olika kön är roligt, spännande och oerhört fascinerande. Att man delar in människor i bättre och sämre på basen av kön, hudfärg, språk, eller sexuell läggning är fel. Enkelt och simpelt.
Därför finns Internationella kvinnodagen.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax