Kön är makt inget snack
Tidningen Ålands mångåriga ledarskribent Benita Mattsson-Eklund tar upp ett intressant ämne i sin ledare i onsdagens tidning, men kör som vanligt i diket i sin iver att misskreditera Nya Åland.
Låt oss ta resonemanget vidare i stället.
Benita Mattsson-Eklund argumenterar att Nya Åland genom att skriva om den manliga strippa som uppträdde på ett evenemang uteslutande för kvinnor både visade upp sin dubbelmoral (tidigare fördömanden av obektifiering av kvinnor) och att man har skillnad på män och kvinnor (om det varit en kvinnlig strippa hade man minsann hojtat i högan sky).
Nu är det ju så, att Nyan skrev om tillställningen två gånger, först inför evenemanget, där de relevanta kritiska frågorna ställdes, och sedan i ett reportage där själva evenemanget och den månghövdade publik som var där beskrevs.
I Nya Åland, kanske till skillnad från tidningen Åland då, finns en klar gräns mellan ledarsida och nyhetssidor. En ledarsida ska moralisera, kritisera, fördöma och diskutera. Det ska inte nyhetssidorna. Där berättar man. Man beskriver, frågar och förundras. Man ställer kritiska frågor, men man dömer inte. Man låter alla komma till tals.
När vi på Nyans redaktion diskuterade hur vi skulle hantera denna händelse, självklart intressant både för att den var kontroversiell och intresserade många, kom vi delvis till samma slutsats som Benita Mattsson-Eklund. Hade det varit en kvinnlig strippa hade vi varit mer upprörda. Det finns en skillnad i hur man uppfattar objektifiering, där manlig exponering kan uppfattas som mer pikant och kul än kvinnlig dito.
Samtidigt som vi ville ifrågasätta den bilden, ville vi beskriva hur det kan vara roligt och intressant, och vad det är som får så många kvinnor att vara intresserade.
Både kvinnlig och manlig striptease känns som tämligen bedagade underhållningsformer, där den erotiska kittlingen för länge sedan nollats av det enorma utbudet av nakenhet och pornografi på nätet. Att kroppen, både den manliga och den kvinnliga allt mer blivit kommersialiserad och objektifierad är självklart.
Det mest problematiska området är kanske inte den öppna objektifieringen av kroppen, eller ens de tillfällen och konstformer där kropp är underhållning, utan den grovt könskodade och normerande bild av kroppen som presenteras i reklam och skönhetsindustri.
Ett hårresande exempel levereras på bloggen enblommigtekopp.blogg.se. Där ställer skribenten amerikanska klädmärket American Apparels bilder av män och kvinnor i samma unisexkläder mot varann. Kvinnorna är avklädda sånär som på skjortan, i sexuellt utmanande poser. Männen står med skjortan knäppt och tittar allvarligt i kameran.
När det gäller kvinnlig och manlig striptease är det som sker öppet, och man kan ta ställning som man tycker. Att det är töntigt och dumt till exempel, och att det inte är ett dugg bättre när kvinnor stirrar på en naken karl än när karlar stirrar på en naken kvinna. Om då inte för att manlig striptease sällan sker i så tuffa sammanhang och med den utsatthet som drabbar kvinnor i sexarbete.
Det är det som styr oss, det som vi inte riktigt ser i reklamen, som är så försåtligt. Där är det inget snack. Kvinnor är passiva objekt, män är aktiva beslutsfattare.
