DELA

Kommunreform blir valets hetaste fråga

Den första dagen av årets budgetdebatt var en ganska trött tillställning. Opposition och regeringspartier stod stadigt planterade på var sin sida av parlamentarismens Berlinmur och fäktades som det förväntades av dem.
Den hårdaste debatten förs numera regelmässigt mellan liberaler och socialdemokrater, två partier som ideologiskt och i den praktiska politiken står varandra ganska nära, och som kanske just därför flyger varandra på strupen med påtaglig intensitet.
Ser man detta som en indikator för framtida regeringskonstellationer är både personrelationerna och nätverksbyggandet betydligt mer aktiva från centerns sida än från liberalernas.

Under den andra debattdagen, som pågår i skrivande stund, fortsätter hamrandet.
De två stora frågorna, den i budgeten något luddigt formulerade samhällsreformen och en kortruttsreform som ingen riktigt vet vad den innebär, tangeras i flera talturer, men det är ingen i regeringen som kan och ingen som vill säga hur man egentligen vill ha det.

Låt oss ta bladet från munnen.
En samhällsreform handlar om att leverera den service ålänningarna i dag åtnjuter till ett billigare pris. Alla åtgärder som vidtas ska ha ett övergripande syfte – att spara pengar eller göra det lättare att få in dem. En samhällsreform handlar självklart om kommunstrukturen i landskapet. Även om varken centern eller liberalerna klart vill säga det, har de pyttesmå åländska kommunerna och de gränser som upprätthålls mellan dem blivit ett växande problem för landskapets utveckling.

En kommunreform handlar således inte bara om effektivisering och samordning, utan om att upphäva och utplåna hinder för att markplanering, för företagsetablering, för en bättre social omsorg, barnomsorg och äldrevård.
Kommunsammanslagningar är fortfarande otänkbara för många ålänningar, men frågan är om alternativet är bättre, att man genom en rad samarbetsprojekt och kommunförbund lyfter bort allt mer av beslutsfattande och verksamhetsområden från kommunerna, och lämnar kvar bara dekorativa skal med högst begränsade befogenheter.
Ur demokratisynvinkel är det en dålig lösning.
Hellre då färre, starka kommuner med både muskler och mandat att driva effektiv kommunpolitik.

En åländsk storkommun är i ett första skede inte tänkbar. Ville man gå den vägen uppstår förstås frågan vad som är skillnaden mellan kommunen Åland och landskapet Åland, och den är faktiskt inte helt lätt att besvara.
Tänker man riktigt radikalt har vi kanske en nivå för mycket av både beslutsfattande och byråkrati, och det som landskapet Åland egentligen är och borde vara, är en effektiv liten kommun på 27.000 människor, med extraordinära maktbefogenheter genom självstyrelsen.

Eftersom en så radikal förändring ändå inte är görbar på kort sikt, borde man åtminstone titta på kommunstrukturen ur två aspekter.
För det första på centrumutveckling ur ett ekonomiskt perspektiv. Mariehamn och Jomala är Ålands centrum och motor. Är det då vettigt att ha en kommungräns mellan Mariehamn och Jomala som bara krånglar till det hela tiden? Självklart inte.
För det andra på periferin på Åland ur en rättviseaspekt. Är det bra att nivån på kommunal service varierar så kraftigt som den gör, och att den utvecklingen accelererar? Självklart inte.
Detta är vad man konkret borde tala om.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax