DELA
© Nya Åland

Katastrofen kommer eller är det en övning?

Det har aldrig funnits så mycket knark på Åland som nu. Var tredje ålänning kommer att få svininfluensa. Lågkonjunkturen fördjupas ytterligare. Kommunerna är i kris. Skarven/sälarna äter upp all fisk.
Människor gillar att ropa: Vargen kommer! Det finns många som vet det, särskilt sådana som kan göra en liten vinst på att vi flexar våra krisberedskapsmuskler och säkrar släktets överlevnad.
Tänk till exempel på det snart tio år gamla exemplet jod-tabletter. Minns ni hur vi alla ett tag var säkra på att något hemskt skulle hända vid millennieskiftet, eftersom alla möjliga mackapärer inte var 2000-säkrade?
Värst skulle det bli med alla kärnkraftverk som skulle explodera vid midnatt för att någon liten komponent inte kunde räkna från 99 till 00. För att klara den krisen köpte ålänningarna slut på alla jodtabletterna på apoteken, och satt sig sen ner och festade glatt och sköt raketer. Ungefär lika logiskt som att spänna upp ett paraply mot en raketattack.

Nu när svininfluensan hotar tar handspriten slut. Det har ingen effekt på åtgången att det finns experter som säger att det går lika bra med tvål och vatten, för handspriten känns som om man ändå gör något aktivt för att avvärja en hotande katastrof.
Just i dag förefaller besluten att massvaccinera hela befolkningar mot A/H1N1 något förhastade, men hade inte regeringar vidtagit sådana åtgärder hade vi kallat dem ansvarlösa och cyniska. Katastrofens dramaturgi kräver handling, och därför får vi det, även om man ibland som medborgare kan känna sig inbegripen i ett spel som främst har som syfte att hålla folk lugna, för att kostnaderna för utbredd panik och ångest ändå är högre än kostnaderna för massvaccinering.

Detta beslut att handla snabbt och resolut underblåses naturligtvis av massmedia som lika snabbt som förutsägbart ställer frågan; Och vad tänker ni göra åt det här? Vem bär ansvaret?
Ingen politiskt ansvarig kommer i dagens värld att stå med byxorna vid knäna och säga att man får vänta och se om det blir värre. Eller att det kanske inte är så farligt ändå.

När de stora katastroferna verkligen inträffar så är det aldrig saker vi varit beredda på. Det ligger ju också i katastrofens natur att den är oväntad, överväldigande, bortom kontroll.
Utan att alls förminska allt viktigt arbete som görs för att begränsa och behärska smittspridning och annat otyg vill jag ändå hävda att katastrofberedskap är den moderna tidens motsvarighet till sagoberättandet – ett sätt att diskutera fasor, öva sig på hur man ska agera, förklara, lugna, hantera.

Om massmedia är den moderna lägerelden så sitter vi fortfarande alla där, vid grottmynningen, och lyssnar. Hälften är inte sant, och det vet vi, men det är en bra story och sensmoralen är alltid mycket tydlig.
Kanske vi nån gång också kunde inta den vuxna hållningen att allt som skräms inte är farligt.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax