Kartlägg vildsvinen innan det är för sent
Vildsvinet har intagit Åland. Nu är frågan hur fortsättningen kommer se ut. Risken finns att det blir som i Sverige, vilket inte är någon lustig historia.
Vildsvinet har siktats på Åland och lagtingsledamoten Jörgen Pettersson (C) tog upp ämnet i sin blogg förra veckan. Han oroas, med rätta, över att vildsvinen tycks bli vanligare i den åländska faunan. Ännu så länge tycks det att vildsvinen bara förekommer på Åland i mindre omfattning, men icke desto mindre finns det all anledning för landskapet att noga följa utvecklingen av stammen.
För det kan gå snabbt.
I Sverige var vildsvinet utdött i styvt 300 år, innan det importerades på nytt på 60- och 70-talen. Dessvärre lyckades man inte hålla djuren i de hägn de var menade att vistas i, utan ett antal har rymt. Rymt – och förökat sig.
I dag beräknas den svenska vildsvinsstammen uppgå till minst 150 000 djur, en del siffror talar om 200 000. Vildsvinet är utbrett över i stort sett hela den södra halvan av landet och orsakar varje år stora skador för främst lantbrukare, men även golfbanor har fått ovälkomna påhälsningar av bökande vildsvin.
För den stora allmänheten är det trafiksäkerheten som varit det största offret för vildsvinens omfattande tillväxt. År för år har antalet vilolyckor för de mer historiskt vanliga arterna, älg, rådjur, ren och så vidare, legat på ungefär samma nivå, men antalet olyckor med vildsvin har stigit kraftigt. 1994 förekom bara ett fåtal olyckor med vildsvin, 2012 var de över 4 000.
Under många år debatterades hur man skulle hantera vildsvinsstammen i Sverige. 1988 beslutade den svenska riksdagen att vildsvin skulle vara en del av den svenska faunan. Då fanns fortfarande bara några hundra djur. 2010 hade problemen blivit så omfattande att Naturvårdsverket sammanställde en skrift med titeln ”Nationell förvaltningsplan för vildsvin”. I den beskrev man de omfattande problemen som den exploderande utvecklingen av vildsvinsstammen fått, och också hur man skulle kontrollera den.
Detta har lett till en mer omfattande jakt på vildsvin. Under 2012–2013 har mer än dubbelt så många svin som de två föregående åren skjutits, vilket också syns i olycksstatistiken i år. Det har under 2013 varit färre olyckor än föregående år, men fortfarande ligger antalet skrämmande högt.
Antalet vildsvin fortsätter också, trots den utökade jakten, att stiga. Inte minst beror detta på att svinen söker sig till nya områden. Det har förekommit rapporter om vildsvin längst södra Norrlandskusten, trots att klimatet inte passar vildsvin. Mer oroande är rapporterna om att vildsvin närmar sig städer. I bland annat Malmö har vildsvin iakttagits när de tagit sig in i stan om nätterna.
Kort sagt: Sverige har problem med vildsvin.
Och nu finns de på Åland, och frågan är vad man vill göra med de åländska svinen.
En av frågorna som bär besvaras är hur de kommit hit. Är det svin som medvetet tagits till Åland för att jagas, eller har de kommit för egen maskin? I en debattartikeln i den här tidningen från 2008 beskriver den tidigare jaktvårdskonsulenten Jens Harberg förtjänstfullt skillnaden mellan det helt vilda vildsvinet som kan ta sig till Åland öster ifrån – det är skyggt och gör inte så stor skada på odlad mark och den svenska stammen som har tamsvinsgener och ett annat, mer oblygt, beteende.
Vilken sort det rör sig om torde har betydelse för beslut om eventuell skyddsjakt eller till och med utrotning, och en kartläggning bär således genomföras.
Men kanske viktigast av allt: man får inte vänta för länge. Om något lär det svenska exemplet oss att det går med en ruskig fart för en vildsvinsstam att föröka sig till ohanterliga antal.
