Kärnkraften är för farlig för våra opålitliga jord
Det sannolika är inte riktigt lika sant som sanningen. Det är likt sanning.
Så börjar en gammal och helt genialisk monolog av den svenske komikern och ordkonstnären Tage Danielsson, på temat kärnkraft. Hans slutsats blev, efter en rad vindlingar om det sannolika och det osannolika att det som inträffade vid kärnkraftverket i Harrisburg var så osannolikt att det sannolikt inte hänt, och att det åtminstone då var högst osannolikt att det skulle hända igen – på samma plats.
Kolla gärna på Youtube, ni som har möjlighet.
Med kärnkraften är det så, att den som tycker att kärnkraft är en bra framtida energikälla tenderar att tona ner riskerna och lyfta fram de rigorösa säkerhetssystemen kring kärnkraftverken.
Kärnkraftsmotståndarna pratar bara risker. Den mänskliga faktorn, den extrema giftigheten i radioaktivt nedfall, naturkatastrofer, krig, de tusentals år det tar för radioaktivt bränsle att bli mindre farligt, är alla riskfaktorer.
Mellan riskerna och osannolikheten rör sig diskussionen om kärnkraftens framtid.
Efter varje gång det helt osannolika inträffar att ett kärnkraftverk havererar, stannar utbyggnaden upp ett tag, eller står och väger. Det går inte att argumentera emot att något faktiskt har hänt, något som fick och får allvarliga konsekvenser. I Harrisburg, i Tjernobyl, i Fukushima har odiskutabelt något extremt allvarligt inträffat, och det kunde egentligen inte hända.
Det ska inte hända, inte om man ska fortsätta satsa på kärnkraften som en framtida energiform.
Härmed har vi alltså än en gång blivit påminda om en urgammal sanning; Om något kan gå fel, så gör det det. Om det är möjligt att begå ett misstag, och det är det alltid, så händer det förr eller senare.
Om man bygger kärnkraftverk i jordbävningstrakter så kommer det förr eller senare en jordbävning och skakar sönder grundvalarna, stänger av elektriciteten, bryter upp kylsystemen. Det är inga konstigheter med det.
Kanske är det dags att vårt resonemang om kärnkraftens framtid blir mer realistisk, att vi helt enkelt slutar resonera i termen av om olyckor inträffar, och börjar diskutera när och hur, och hur billig energi som är värd priset av en härdsmälta.
Naturen visar oss gång på gång att den är kraftigare och mer oförutsägbar än alla våra varningssystem och säkerhetsanordningar, vilket i förlängningen innebär att katastrofer är något vi måste acceptera som en självklarhet.
Denna gång är det människorna i Japan som betalar priset. För inte så länge sedan var det Haiti, före det Bangladesh – katastrofer och omvälvningar i en oändlig rad bakåt till när jorden intog sin plats i rymden, hur nu det gick till.
Inte är det väl orimligt att tänka att det inte slutar här, och att en energiform som förutsätter extrem stabilitet, extrem säkerhet och extrem noggrannhet helt enkelt inte är för oss, med vår mänskliga glömska, våra fumliga fingrar och vår opålitliga jordskorpa.
Det osannolika har inträffat – igen. Det är således sant att det kan göra det. Låt oss ta konsekvenserna av det. Stoppa utbyggnaden av kärnkraften, i Finland och annorstädes. Detta är krafter vi inte klarar av.
