DELA
© Nya Åland

Kan vi lita på rättssäkerheten?

Krögarparet har varit sommarens följetong, häktningen och anklagelserna.
Var det hela slutar vet vi inte, skuldfrågan är omöjlig för en utomstående att ta ställning till med de uppgifter som nu finns. Man vill gärna lita på att centralkriminalpolisen har fog för sin hantering av fallet. Men vågar man det? Om inte, var hamnar vi då?
Kulturkrock eller kallsinnigt utnyttjande av landsmän, det är alternativen.
En del är fullt och fast övertygade om det ena, andra tror mer på det andra alternativet. Många kan inte ta ställning i brist på redovisade bevis.
Enligt centralkriminalpolisen har de anställda hos krögarparet fått en lön som i stort sett motsvarar kollektivavtalet. Men de har jobbat mer än så. CKP hävdar, på basen av förhören, att de anställda har jobbat 12 timmar per dag 28 dagar per månad året om. I och med det skulle de ha rätt till 60.000 – 70.000 euro i årslön. Ingen dålig summa.
Exakt vad de anställda säger till polisen är okänt för utomstående. De har förnekat att de inte skulle ha fått ut sin lön. De har förnekat att de inte skulle haft rätt att resa. I den meningen har de inte varit handelsvaror, åtminstone inte enligt sin egen åsikt. Frågan är hur väl förhörsledaren och de förhörda har förstått varann.

En del av de anställda talar enbart thailändska, så de har förhörts med hjälp av tolk. Från finska till thailändska och tillbaka , i vissa fall över engelska och också till en litet styv svenska.
Hur mycket nyanser har försvunnit på vägen? Om förhörsledaren frågar hur många timmar per dag en anställd finns på arbetsplatsen och svaret blir 12 timmar, går man då hela vägen tillbaka och frågar om det har handlat om arbete eller bara vistelse?
I intervjun med den misstänkta kvinnan i gårdagens Nya Åland säger hon att de anställda inte alltid jobbade under arbetstiden och inte heller alltid gick hem när arbetstiden var slut. ”Hem” var i det här fallet ett rum i samma hotell där de jobbade. Istället stannade de kvar i de allmänna utrymmena, alltså på arbetsplatsen, och umgicks. Säger kvinnan.
Osannolikt verkar det inte, eftersom de anställda tydligen umgicks sinsemellan. Varför då sitta ensam på sitt rum?

Vi vet som sagt inte hur det har fungerat. Lagen tillåter inte att man dumpar löner för att få konkurrensfördel gentemot andra i branschen, något som man kan förmoda att resten av branschen har hållit ett öga på. Åland är inte större än så.
Vi vet också att det har hållits förhör med åtminstone en anställd så tidigt som 2006 och 2009 och så i fjol, när det började hända saker. Om misstankar fanns, varför gjordes inget tidigare?
Nu säger CKP att det man kallar människohandel och ockerliknande diskriminering i arbetslivet har pågått sedan 2007. Om man var saken på spåren 2006, varför ansträngde man sig inte litet mer då? Man var där och nosade på nytt 2009, men gjorde inget då heller.
Ok, det kan vara svårt att få anställda att tala, det kan vara svårt att få fram bevis. Kvinnan säger att polisen i Thailand är ”farlig”. Varför skulle en thailändare då ha stor tillit till vår åländska och finländska polis.

Restaurangbranschen har inte utmärkt sig för att vara guds bästa barn vad gäller löner och skatter, det har vi fått läsa om från olika håll i Norden. Så visst skall myndigheterna vara alerta.
Men se för allt i världen också till de små, de som inte känner landet, som är här för att kunna försörja familjen därhemma och som inte vet hur landet fungerar. Kan vi vara helt säkra på att de har fått säga sin åsikt, att deras utsagor i förhören har tolkats korrekt?
Vänd på situationen, tänk att någon av våra ungdomar av okänd anledning förhörs av polis i ett land där varken språk eller seder är kända. Hur tryggt skulle det kännas? Hur stor risk för missförstånd?
Man måste bara hoppas att frågetecknen i den här historien kan rätas ut på ett tillfredsställande sätt.



Harriet Tuominen