DELA

Kan politikerna hålla fingrarna borta från sjöfartsstödet?

Det är så urbota, förbaskat korkat och framför allt så meningslöst.

Oförmågan att förstå Ålands särprägel i regeringen är inget annat än förtäckt finsk enhetsstatsnationalism som nu hotar sätta fart på den åländska nationalismen.
Vad kan texten ovan handla om? Ett nytt utspel av regeringen Sipilä i Helsingfors? Inte den här gången.

Det är Nya Ålands tidigare chefredaktör Lars Rosenblad, som i januari 2000 skriver om regeringens bristande intresse för att stöda sjöfarten. Två finländska rederier hade inlett förhandlingar för att förbereda utflaggning och man kunde förmoda att Åland inte stod alltför långt bak i kön.

Nu är sjöfartsstödet aktuellt igen. Om någon vecka skall en arbetsgrupp komma med förslag om en reform av företagsstöden, dit sjöfartsstödet räknas. Man skall kanske inte måla den onde på väggen, men oron inom branschen är påtaglig varje gång staten petar i stödet.

Om det skärs ner kan vi räkna med utflaggningar, något som redan har hotats med.

Det har ofta varit turbulent kring sjöfartsstödet, som inte möter förståelse på alla håll. Varför skall flytande restauranger få sälja mat och dryck billigare än restauranger på land, hör man restaurangbranschen muttra.

Varför skall staten = skattebetalarna stöda rederier, som delar ut miljoner i vinst? Frågorna är inte helt omotiverade. Men man behöver vända på steken. Vad händer om stödet dras in?

Om rederierna i Finland blir utan det stöd i form av nettolöner som andra EU-länder betalar, hur ser i så fall de finländska rederiernas konkurrenskraft ut? Om ett eller flera fartyg flaggas ut till Sverige, hur går det då med arbetsplatserna?

Folk kan sannolikt jobba kvar ombord, det har vi erfarenhet av, men vart försvinner skattepengarna? Dels de pengar som de anställda betalar i skatt, dels skatten som rederierna betalar. Inte går de till Åland.

Så just nu är det inte läge att hoppas på sänkt stöd, oberoende av i vilken bransch man själv jobbar. Å andra sidan, vad gäller bil- och passagerarfärjorna så har de fått statligt stöd långt innan systemet med nettolöner infördes.

Taxfree är inget nytt utan något våra politiker kommit överens om, Finlands och Sveriges vad gäller trafiken mellan grannländerna. Vi som varit med en tid minns färjtrafikens ungdom, när man måste vara borta 24 timmar för att få handla billigt ombord. Och mängderna var strängt reglerade.

Men vi köpte allt vi fick och rederierna håvade in pengar – på staternas bekostnad.

Man kan se på stödet ur olika vinklar, men som sjöfarten nu är uppbyggd globalt så finns det inget bra argument för att skära i det om Finland skall ha en konkurrenskraftig sjöfart, vilket landet skall ha. Men Sipiläs regering hotade redan med minskat stöd om konkurrenskraftsavtalet inte godkändes, så man kan inte vara säker på vad som ploppar upp den här gången.

Den saken är klar att för Åland betyder sänkt stöd inget bra alls. Till detta kommer färsk statistik som visar att den åländska andelen av landets passagerartrafik har minskat för sjätte året i rad.

Med färre passagerare som går i land blir det färre som spenderar pengar på att turista på land, risk för att det blir dubbelt negativt, alltså.

Som avslutning ett citat från oktober av Nya Ålands tidigare opinionsredaktör Annica Lindström: Politiker ska inte leka med företagsstöd. Ett fungerande näringsliv behöver långsiktighet och stabilitet, inte den populism som allt från Sannfinländarna till De Gröna nu visar upp. De flesta minns hur prestigestriden mellan Sveriges finansminister Magdalena Andersson (S) och storbanken Nordea slutade.