DELA
Foto: Lisa Bergkvist

Kan (C) enas om att enigheten inte är total?

Nu skall det bedrivas centerpolitik i lagtingssalen. Det beskedet gav nyvalda gruppledaren Harry Jansson i ett pressmeddelande efter valet.

Hur kommer den politiken att skilja sig från den hittills förda, det skall bli intressant att se.
Var det enigheten inom Centern som ledde till bytet av ordförande förra veckan? Litet ologiskt låter det, men får vi tro de två starka i partiet – man får väl kalla Veronica Thörnroos och Harry Jansson så – så råder det inte någon konflikt inom partiet och enigheten kring politiken är total. Men samarbeta kan de två inte.

När Thörnroos förlorade mot Jansson i ordförandevalet 2010 utlovade hon nya ronder. Och ronder har det varit. Man kan inte med bästa vilja i världen komma till annat än att partiet är splittrat, även om Harry Jansson i en insändare i gårdagens tidning rätt fränt kritiserar sossarnas Camilla Gunell för att hon vågar säga det högt. Jansson stödde i ordförandevalet Jörgen Pettersson, som fick gå efter bara två år på posten. Jansson kommenterade utgången som ”riktigt synd för centern”. Tyder det på ett enigt parti?

Orsakerna till att Pettersson fick gå kan vara flera, men att som relativt ny leda ett parti som för första gången befinner sig i opposition, det kan inte vara någon tacksam uppgift. Pettersson faller relativt mjukt och får leda lagtingsgruppen som vice gruppledare.

”Jag ser mycket fram mot att arbeta med Jörgen och driva centerpolitik i lagtingssalen” sade Jansson i ett pressmeddelande. En freudiansk felsägning eller en känga till förra gruppledaren Thörnroos? Vad kallar han den politik gruppen hittills har bedrivit?

När Harry Jansson i tiden hoppade från Ålands framtid tillbaka till Centern så hade han en lantrådspost i sikte. Att arbeta upp Ålands framtid till ett lantrådsparti skulle ha tagit för lång tid, centern låg bättre till. Den gången, 2011, gick det inte vägen, Jansson lyckades inte komma in i lagtinget och centern gav, trots ställningen som största parti, över lantrådsposten till socialdemokraterna.

Men Harry Jansson är inte den som ger upp. Och han vill inte leda partiet tillsammans med Veronica Thörnroos, det gav han tydligt besked om efter ordförandevalet. Frågan är om hon vill leda partiet tillsammans med honom. Det vi vet är att Thörnroos ser sig som en självklar lantrådskandidat om centern går segrande ur valet om två år. På stämman sades det emellertid att det inte behöver bli så att partiledaren automatiskt också är kandidat för lantrådsposten, något som bör passa Jansson perfekt i så fall.

Och som Johan Orre skrev på den här platsen i fredags, som gruppledare i lagtinget, den som för gruppens talan gentemot regeringen, har Jansson alla möjligheter att profilera sig och samla skarorna bakom sig inför valet 2019. I går utsåg gruppen Jansson till ledare. Och vid sin sida har han Jörgen Pettersson, som säkert inte har något emot att arbeta för Janssons intressen hellre än för Thörnroos.

Vad vi har framför oss, eller kanske snarare vad Centern har framför sig, är en fortsatt kamp mellan Thörnroos och Jansson. Beroende på hur den kampen utformar sig kan den skrämma bort medlemmar och leda till ett svagt valresultat. Eller så kan den aktivera medlemmarna, få dem att jobba för partiet och ta ställning i en positiv anda.

De andra partierna lär inte sörja om det första alternativet tar överhanden.