DELA
© Nya Åland

Julens verkliga hjältar vid tvätt och grytor

Det närmar sig jul och allt det som vi drömmer om i november. Värme, närhet, god mat, familj och presenter.
Under denna tid på året hör det till god sed bland ledarskribenter och tyckare att få ur sig åtminstone en text om konsumtionshysteri och en om alkoholens skadeverkningar och de små barnen som inte får fira jul utan att vara rädda för en sluddrande förälder.
Det är viktiga frågor, väl värda sin mässa.

Det här är inte en sådan.
Med all respekt för allt som blir fel och fult, som känns begränsande och trångt och alldeles för mycket, så är julhelgen för de flesta en hyllning till det varma, mjuka, fluffiga och kärleksfulla i oss. Vi kan fryna och fräsa hur mycket som helst, innerst inne finns ändå en mjuk punkt som vill att chokladpraliner, varma plädar och doftande glögg ska sprida den där stämningen vi fick en aning av när julmusiken spelade i shopping-gallerian.

Hur får man till det?
En helt otidsenlig förklaring, lika självklar som omodern, är att man måste jobba för det. För att den stora festen ska bli verklighet är det någon som ska arbeta för den. Maten ska lagas. De moderna visthusbodarna ska fyllas. Det ska städas, så att doften och känslan av ett rent hus kan bidra till friden. Presenterna ska tänkas ut, köpas, paketeras, det ska rimmas och lackas och krusas snören.

I någon slags bakvänd och omedveten analys har vi fått för oss att det arbete som görs i hemmen är något att förakta, en ansträngning som man nästan får göra i smyg för att man som kvinna inte ska förefalla förtryckt och oemanciperad. Som man plockar man förstås poäng för att man är så duktig och hjälper till, men man ser till att göra det med viss distans så att alla ska förstå att det är för husfridens skull, inte för att det är viktigt.

Det oavlönade arbetet, både vardagsslitet och festfixandet, har blivit något som vi beklagar och över, som är en otymplig del av ”livspusslet”, en del som hindrar oss från att förverkliga oss själva på fritiden, ha kvalitetstid med partner och barn och umgås med vänner.
Egentligen är det helt fel. Genom hushållsarbetet skapar vi utrymme för livet, både i vardag och fest, och ett av de stora misstagen med kvinnans absolut nödvändiga frigörelse var att man inte från början lyfte upp tvätt-, stryk-, städnings- och matlagningssektorn i hemmen som en del av ett nationalekonomiskt pussel, för att då inte tala om de många samhällsmedborgare som vårdas i hemmen, både små och stora.

Det blir inga kalas utan att någon köper ljusen som ska tändas, plockar fram ljusstakarna de ska stå i och putsar av dem. Ingen julmust blir det om ingen släpar hem dem, ingen skinka om den inte griljeras, ingen sås till lutfisken, inga rena handdukar på toaletten, inga prasslande paket.

Gör ett experiment. Räkna ut antalet arbetstimmar i ditt hem, timmar som ägnas åt att förbereda storhelgen. Räkna ut vad det arbetet skulle kosta, om nån betalade för det, och fundera vem som utför det.
En hyllning alltså, till vardagspusslets hjältar, till hemmets städare, diskare, tvättare, knäck-kokare, bullbakare och dammsugare.
Utan er, utan oss, ingen jul.

nina.fellman@nyan.ax