Journalisters vardag har blivit allt farligare
Två svenska journalister fördes i går bort av okända gärningsmän när de var på väg att lämna Syrien efter en reportageresa i det krigshärjade landet.
Dessvärre bara en i en lång rad dåd som visar att våldet mot journalister ökar.
”Bortförda – vid gränsen” ropar rubriken på hemsidan. Mina tidigare kollegor på Aftonbladet, fotografen Niclas Hammarström och reportern Magnus Falkehed, är försvunna. Jag kan inte säga att jag känner dem, men på det sätt som kollegiala band knyts när man jobbar i samma företag och morsar i korridoren några gånger eller talar jobb över telefon finns en personlig koppling man inte kommer undan.
Det berör och oroar.
När de var på väg att lämna det av inbördeskrig söndertrasade Syrien fördes Magnus och Niclas bort av okända gärningsmän i närheten av gränsen till Libanon.
De var på reportageresa i landet för att skildra det urskillningslösa våldet i landet, lidandet bland civila och övergreppen. De var på reportageresa för att göra det som är journalistens viktigaste uppgift: att skildra och sprida bilden av verklighetens historia.
I dag vet ingen var de båda är. Däremot vet vi att Reportrar Utan Gränser rankar Syrien som ett av de farligaste länderna i världen för journalister att befinna sig i. Över hundra journalister har dödats i landet sedan kriget bröt ut 2011. Runt 60 saknas, förmodligen – förhoppningsvis – hålls de fångna.
Det är en lika oroande som illavarslande utveckling.
Dessvärre är situationen i Syrien inte unik. På många, många håll har i allt för många fall våldet blivit journalisters vardag, i stort och i smått.
Våld och hot om våld har blivit en del av jobbet. Det är beklämmande, men sant. Sedan 1992 har över 1 000 journalister dödats när de utfört sitt jobb världen över. Många fler sitter fängslade, ofta för att de utgjort ett hot mot regimer eller grupperingar som begår brott mot sin egen befolkning.
Vi minns de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson som fängslades i Somalia när de försökte ta reda på sanningen om övergrepp kring oljefälten i Ogaden. Just nu sitter den likaledes svenske journalisten Daeit Isaak fängslad i Eritrea för att han skrivit regimkritiska artiklar.
Värst är situationen för de journalister som tar på sig uppdraget att bevaka det svåraste, men viktigaste av allt: krig.
Ofta är det journalisterna som är den enda källa som kan berätta sanningen inifrån krigsområden. Bara de som opartiskt kan bedöma vem eller vilka som begår brott mot krigslagar, som våldför sig på och dödar civila.
Ofta får de jobba i fientliga miljöer, som i Syrien, där ingen sida vill att deras förehavanden exponeras.
Ofta görs arbetet ”under radarn” – för att nå sanningen, för att undvika den tillrättalagda bilden som de olika sidorna i en väpnad konflikt vill visa upp. Den bilden som alltid är förhärligande för den sida som styr, och förstärkande av motsidans aktioner.
Det är ett svårt jobb, det är ett farligt jobb. Men det är ett jobb som några få modiga kvinnor och män tar sig an för att berätta människors historier för världen.
Det var det som var Niclas och Magnus mål med sitt uppdrag i Syrien. De har båda gjort många fantastiska reportage genom åren. Båda är rutinerade som få, och kunniga i att jobba under de svåraste av omständigheter.
Ändå försvann de i Syrien i går.
För oss som sitter kvar på redaktionerna och beundrar dessa män och kvinnor som beger sig ut i krigszoner är de hjältar.
För oss som sitter kvar på redaktionen gäller att skapa opinion, och hoppas att Niclas, Magnus och de andra 60 försvunna journalisterna som saknas i Syrien hittar hem välbehållna.
Och vi alla som tror att ett fritt ord är en förutsättning för ett fritt samhälle måste börja ta striden mot de onda krafterna.
