DELA
© Nya Åland

Jordbruket förändras, precis som allt annat

Näst efter skärgårdstrafiken (som de facto berör en mycket liten del av Ålands befolkning), finns det ingen fråga som debatteras så hett och intensivt som jordbrukspolitiken, särskilt i de brytningstider då nya stödprogram ska antas.
Jordbruket och det så kallade jordbruksklustret är en mycket viktig del av det åländska näringslivet, och man kan säga att det gamla jordbrukarsamhällets prioriteringar och strukturer fortfarande lever kvar i maktfördelningen i vårt politiska liv. Ibland väldigt tydligt till och med.

När stödprogram ska antas finns det alltid för lite pengar, det som finns fördelas alltid fel, och det är alltid näringsministern som är en idiot.
Låt oss i rättvisans namn påminna om att
A. Fredrik Karlström (MSÅ) fick backa ganska duktigt från sitt ursprungliga förslag.
B. Det är nu landskapsregeringen som helhet som lägger fram förslaget, inklusive Centern och Socialdemokraterna.
C. Det finns en hel värld därute, från EU till kommande frihandelsavtal (som Britt Lundberg, EU-parlamentskandidat för Centern är för), som styr det åländska jordbrukets framtid.

Om man vill förtydliga de olika parternas roller i diskussionerna, så kan man säga att det som nu pågår är en facklig förhandling mellan å ena sidan landskapsregeringen som arbetsgivare till åländska jordbrukare (det är ju trots allt landskapet som står för en stor del av lönen) och Ålands producentförbund som förhandlar för sin kår, och med alla medel, inklusive hot och demonstrationer, försöker få upp ”lönerna”.

Vackert så. Det ger en tydlig bild av vad som sker, och gör kanske att man kan väga tyngden i argumenten med andra mått än de rent känslomässiga.
Frågan om jordbrukstöd och -program är så in i bomben svår, för att man kan förstå alla parter.
Landskapsregeringen har allt mer begränsat med pengar och måste spara på alla fronter. Dessutom begränsas man av EU-direktiv och konsekvenser av andra länders stödbeslut.
Jordbrukarna ser sin framtid och utkomst gång på gång sättas på spel av myndigheter och politiker som inte till fullo förstår vad deras vardag handlar om.
Och allmänheten, ja, den köper mest det som är billigast. Så är det fortfarande, och där finns mycket av roten till problemet, som man kanske å andra sidan kan härledas till att mycket av de vanliga konsumenternas intäkter går till skatter som till en del går till att finansiera jordbruket.

Om inte landskapsregeringen i sitt förslag till LBU-stödprogram gör en politisk och ekonomisk bedömning av vilka delar av jordbruket som är livskraftigt och kan utvecklas, uttryckligen utan att se till konsekvenserna för enskilda gårdar, då gör man fel.
Och om inte Ålands producentförbund gör det motsatta så är man inte värd det uppdrag man tagit på sig.
Nånstans däremellan hamras kompromissen fram som inte kommer att göra någon nöjd, som inte kommer att stoppa en genomgripande förändring av jordbrukslandskapet, och som kommer att leda till att gårdar där man drivit jordbruk i flera generationer tvingas lägga ner.

Om kassan vore oändlig och Åland en isolerad enhet dit aldrig saftiga oxfileer från Argentina, söta tomater från Italien eller färska frukter från Marocko skulle komma, då vore det annat.
Nu lever vi i en globaliserad värld, och det är den som förändrar förutsättningarna för det åländska jordbruket. Faktiskt inte Fredrik Karlström personligen.



Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax