DELA
Foto: Johan OrreINRE OPPOSITION Ska man regera fungerar det inte att den som leder partiet har en annan agenda än partiets ministrar.

Jansson brände sitt politiska förtroendekapital

I politiken är förtroende den viktigaste valutan. Lyssnar man till de övriga partiledarna är Centerns Harry Jansson bankrutt.
Centerns 36 år långa regeringsera är över. Partiet var väl medvetet om att man måste vinna valet för att säkra regeringsplatsen men misslyckades när det stod klart att Liberalernas hade en segermarginal på 116 röster. När Liberalerna fick välja enligt eget smak och tycke blev det Moderat samling och Socialdemokraterna.

I dag är Centern ett slaget lag. Någon djupare analys om varför partiet inte får vara med i landskapsregeringen har partiet inte ännu lyckats uppbåda. I stället talar partiordföranden Harry Jansson om en regering med två förlorare och säger sig vara tveksam till att det går att skapa ett regeringsprogram med allt från ”extremvänstern till högerkrafter”. Inte ett uns av självkritik utan snarare ett svar värt en dålig förlorare.

Så varför hamnade Centern i opposition?

Tre decennier är en lång tid och viljan att peta ut ett parti som prenumererat på regeringsplatsen ska inte underskattas. När Socialdemokraterna dessutom lyfte upp kommunstrukturfrågan och nötte på med den genom hela valrörelsen fanns det en tydlig konflikt mellan Centern och de övriga stora partierna. Men i slutändan var det inte endast kommunstrukturfrågan som petade ut Centern.

En av de viktigaste anledningarna är Harry Jansson själv.

När Katrin Sjögren presenterade regeringsbasen var det ett ord som upprepades flera gånger; stabilitet.

– De beslut som man kommer överens om håller och håller i lagtinget, sade regeringsbildaren hon till Nya Åland.

Det här är en tydlig markering mot Harry Janssons utspel i både avbyterifrågan och när landsbygdsutvecklingsprogrammet skulle klubbas. Ingen av partiledarna har glömt hur Jansson svek sina egna ministrar genom att i ett avgörande skede gå i opposition mot sin egen regering.

Med facit i hand kan man också konstatera att utspelen om både avbytarsystem och LBU-programmet inte gav någon större utdelning för varken Centern eller jordbrukarna. Men förtroendet var raserat.

Moderaterna gick också emot regeringen när frågan om Vårdöbron kom upp. Skillnad är att Centerns utspel i LBU- och avbytarfrågan leddes av partiets egen ordförande, en person som ska föregå med gott exempel. Med sitt agerande visar Jansson att det är okej att lagtingsgruppen sätter sig i opposition mot sin egen regering.

Om Katrin Sjögrens regering ska ha en chans att driva igenom de stora reformer som planeras måste hon kunna lita på att det man kommer överens om i landskapsregeringen håller. Genom att peta ut Centern slipper hon ett orosmoment.

Harry Jansson spelade högt och förlorade med slutresultatet att hans politiska förtroendekapital nu är förbrukat.

I november ska Centerstämman välja partiledare. Jansson har lett Centern i fem år och har inte visat några tecken på att avgå. Att han har förtroende inom de egna leden, är en riktig arbetsmyra och en god organisatör talar för honom men hjälper honom inte att vinna tillbaka förtroendet hos de övriga partierna.

I jämförelse med valet 2011 var Harry Janssons 227 personliga röster ett bra resultat. Men han ligger fortfarande fyra på partiets interna rankinglista. Han ligger fortfarande långt efter de övriga partiledarnas personliga röstetal och det stärker inte hans ställning.

Till skillnad från flera andra partier har Centern flera hugade kandidater. Partiets interna röstmagnet Veronica Thörnroos är taggad, Britt Lundberg har ett starkt stöd bland väljarna med nästan 400 röster och Jörgen Pettersson vill säkert vara med i matchen.

Turerna inom Centern garanterar en spännande politisk höst trots att valet är över.