DELA
© Nya Åland

Jämställda äktenskap kan ge ”lyckligare” skilsmässor

Väldigt många äktenskap slutar i skilsmässa, faktiskt kring hälften av dem som ingås.
Det betyder att man idag kanske borde ha en exit-strategi klar när man gifter, fast man i det stadiet inte kan tänka sig annat än att man ingår en stark, lycklig och hållbar relation.

Allra senast när barnen kommer borde man tänka på det på allvar.

Vad händer den dag man eventuellt inte vill vara tillsammans? Vad prioriterar man högst? Vems rättigheter? Vems egendom? Vems barn?

Alla vill vi väl tro att vi kommer att agera för våra barns bästa, men när starka och negativa känslor kommer i spel, och när det handlar om reda pengar som ska betalas i underhåll, år efter år, då blir det ofta stopp.

Märkvärdigt ofta, enligt statistiken, vägrar den förälder som inte har huvudansvaret för barnen, att betala underhåll. Som om kostnaderna försvann för att man inte ser räkningarna, eller som om inte alla pengar går åt även i ett äktenskap med barn.

Det är den gamla sanningen igen, att man kan skilja sig från sin partner, men aldrig sina barn. Inte ens ekonomiskt.

Förut fanns det en starkt socialt stigma kring skilsmässor, för de vuxna naturligtvis, men alldeles särskilt för barnen. Att bo med en frånskild mamma (vilket nästan alltid var fallet förr), var skamligt och en inbjudan till mobbning.

Idag är det så vanligt att ingen ens höjer på ögonbrynen, inte ens åt de mest komplexa av satellitfamiljer med syskon i flera olika relationer. Det är bra. Det sociala stigmat var ingen bra orsak att stanna i en dålig och destruktiv relation.

Därför borde det också vara rimligt och helt naturligt att tänka igenom och prata om hur man gör om det går som det inte ska.

Det borde vara något man pratar om i goda tider, för att undvika att de svåraste av svåra frågor ska lösas i den mest infekterade av situationer, när kärleken är slut, när sveket är ett faktum eller när vardagen gnagt hål på relationen och lämnat den som ett vissnat blad.

I vårdnadstvister och vid skilsmässor ser man ju sällan det bästa hos folk, och plågsamt ofta slutar havererade relationer i tingsrätten snarare än där de hör hemma, hos en familjeterapeut eller en socialarbetare, i en ”lycklig” skilmässa mellan två vuxna som väljer att avsluta sin relation, men inte kontakten eller ansvaret för sina gemensamma barn.

Kanske får man också komma med en liten påminnelse. En aktuell debatt i dag handlar om de många pappor som efter en skilsmässa tappar kontakten med sina barn, ofta mot sin vilja, eftersom det är mamman som har den starka relationen till barnen, och upplevs som den primära vårdnadshavaren. Det kan bara papporna åtgärda, genom att stärka sin papparoll.

Ta ut föräldraledigheten. Dela ansvaret. Jobba hårt på att få äktenskapet att funka jämställt. Om det inte går vägen så är ändå alla i en bättre position när skilsmässan ska genomlevas.