DELA
© Nya Åland

Jämnt mellan blocken ett katastrofscenario

Det svenska valet närmar sig, och opinionsmätningarna avlöser varann.
Ena dagen är det den borgerliga Alliansen som vinner, nästa är det det rödgröna blocket som gör en liten framstöt. Det blir helt enkelt oerhört jämnt, och risken blir allt mer påtaglig att det är Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som får vågmästarroll i den svenska riksdagen.
För bara ett halvår sedan såg det ut som om manegen var krattad för rödgrönt maktövertagande, en återgång till ordningen för ett socialdemokratiskt styre i världens mest socialdemokratiska land.
Så, vad hände?

För det första samma sak som hände i det förra valet i Sverige, och som i något mer dämpad form händer också i Finland. Högerpartierna blev och profilerar sig som arbetarpartier, solidaritetspartier och förespråkare för välfärdsstaten. I den politiska retoriken har det aldrig varit så populärt som nu med småsparare, fattiga pensionärer och arbetslösa. Om dem värnar alla så intensivt att det är konstigt att det finns några kvar.

Det är heller inte bara retoriken som ändrat. De svenska moderaterna har skiftat fokus, från de rika till den stora och växande medelklass som har det hyfsat bra och vill fortsätta ha det. Det är inte mycket som skiljer gammaldags pragmatisk sossepolitik från dagens moderna moderater.
Den gamla högern är hemlös, men kommer att hänga med på sin kant så länge det går bra för Reinfeldt.

För det andra har socialdemokratin i Sverige (eller för sin del i Finland) inte lyckats med sin ideologiska omorientering. Man har inte under Mona Sahlins ledning lyckats med den självrannsakan som ett maktparti i opposition måste genomgå, och man har inte lyckats förklara vad en vänsterpolitik bortom klasskampen betyder, vad det är som skiljer den från de nya moderaternas version av ett arbetarparti.
Kanske handlar det helt enkelt också om att Mona Sahlins tid, hennes momentum var då hon tog sin time out efter den så kallade Toblerone-affären, och att hon för alltid blir den som nästan gjorde det.

Det vi ser i Sverige, liksom i många andra västeuropeiska länder är en situation där höger- och vänsterblocken är väldigt jämnstora, och där det bara är nyanser som skiljer den faktiska politiken åt.
Partierna är arbetsgivarorganisationer för dem som valt politikeryrket, snarare än massrörelser för social rättvisa eller andra politiska mål. Partiledarna personifierar sitt parti, och förväntas i högre grad än någonsin förr genom sin personlighet och karisma föra partiet till seger. En snygg, vältalig och tv-mässig partiledare är långt viktigare än enskilda frågor, åtminstone för partiets framgång.
En partiledare ska således inte vidlådas minsta lilla doft av förlust, tvekan eller tvivel, sådant som en riktig människa alltid har.

Det svenska valet är självklart inte avgjort, men nog börjar det kännas som om vi kan räkna med en seger för det borgerliga blocket, med så liten marginal att man blir beroende av ett främlingsfientligt ultrahöger-parti, och det är inget trevligt scenario.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax