Jag efterlyser en exorcist
Jag vet inte vilken ondskefull gud jag upprört i detta eller tidigare liv, eller vilka synder mina förfäder gjort sig skyldiga till i historiens mörka hörn, men jag vet med säkerhet att det vilar förbannelser över mig. Förbannelser, för annars skulle inte de olyckor som med jämna mellanrum drabbar människosläktet drabba just mig med en sådan frekvens.
Ibland rör det sig om små irritationsmoment i vardagen. Att äta i sällskap med andra blir ett smärtsamt gatlopp eftersom folk tenderar fråga mig något precis då jag satt mat i munnen.
– Nå Felix, ska du inte hitta ett jobb, en lägenhet, en flickvän och en bra fond att pensionsspara i snart?
Varpå jag pekar på min fulla mun och gestikulerar med fingrarna för att inte den jag pratar med ska tappa hoppet om att någonsin få svar medan jag tuggar och sväljer, men skrämmande ofta hinner jag bara svara på frågan och ta en ny tugga innan nästa fråga kommer.
– Jahaja, jo serru, kattens pyjamas, men hur går det med ditt körkort, dina ansökningar till universitet och din romantrilogi då?
Upprepa ad infinitum.
Det kan tyckas vara ingenting, men förbannelserna går igen på andra områden i livet också. När jag i lågstadiet ”råkade” glömma mina skrinnskor hemma ”fick jag inte” vara med på gymnastiklektionen, där vi skulle skrinna, utan fick istället gå en stärkande promenad i skogen ovanför Södersunda lågstadium. En rutt jag gått många gånger förut ty det är svårt att komma ihåg skrinnskor.
Det hade nyligen snöat och vägen jag gått så många gånger såg lite annorlunda ut, så när jag tänkte gå en genväg måste jag ha valt fel väderstreck för när jag runt en halvtimme senare kom till ett obekant kalhygge tvingades jag inse att jag var vilse. Till slut korsade jag mina egna spår och hittade tillbaka.
När jag sedan förra sommaren tågluffade i Europa hade jag gjort upp om att möta en vännina som jag skulle bo hos på en tågstation i Groningen, Holland. Mitt tåg rullade in på huvudstationen precis i tid för att jag skulle missa det anslutande tåget och min mobiltelefon fungerade inte just då. Då slog den briljanta idéen mig:
– Det skulle ta tio minuter för tåget att komma till stationen, så om jag bara följer tågspåret borde jag kunna gå dit på en halvtimme, tänkte jag. Genialt!
Men tågspåret gick inte alltid bredvid gågator, så jag började ”ta genvägar”. Jag släpade mina väskor i två timmar genom slummiga affärsområden, på sidan av vägar till bilisters muntra tutanden, genom duggregn på kattfyllda gator i labyrintliknande bostadsområden och slutligen till ett köpcentrum i Paddepoel, där min vännina av en ren slump fick syn på mig då hon för tredje eller fjärde gången tog scootern till stationen.
Listan fortsätter. Förbannelse efter förbannelse. Så nu ber jag om hjälp. Jag efterlyser en bra, erfaren och billig exorcist.
Om man nu alls får göra det som en agnostiker i den lutherska kyrkan.
