DELA
© Nya Åland

Ja tack, dela med er av jaktbytet till fler!

Åland vimlar av jägare. Men om man inte har en i familjen eller har marker som man upplåter för jakt så kan det vara nog så svårt att få vilt i grytan.
EU har sedan en tid ett direktiv om att vilt i små mängder kan få säljas direkt av jägaren. Det normala är ju annars att kött går via slakterier och veterinärkontroll innan det får bjudas ut till konsumenterna.
Kontrollen som sådan är det inte fel på, men den kostar så att säga mer än det smakar för en jägare som kanske kunde tänka sig att sälja ett rådjur eller två. Mängden är för liten, alltså låter man bli.

Näringsminister Jörgen Strand (fs) vill nu ta bort veterinärbesiktningen för att underlätta för jägare som vill sälja till butiker och restauranger.
Landskapsveterinär Michael Grunér är tveksam. Det är hans jobb. Det är upp till honom att se till att det kött vi köper/ äter är av bra kvalitet. Där finns inget att klaga på.
Men om vi backar ett steg och tittar på det som hamnar i jägarnas frysboxar så är väl inte heller det besiktigat. Och jägarna och deras familjer har klarat sig rätt bra från matförgiftningar.
Det är alltså steget från jägaren till butiken eller restaurangen – förvaring och transport – som kan vara ett bekymmer om det vill sig illa. Men det kan inte vara ett oöverkomligt problem.
Vi kan vara rätt övertygade om att ingen restaurangchef eller köpman vill servera eller sälja kött som kan vara dåligt. Det skulle vara ytterst dålig reklam för företaget. Alltså håller man sig till pålitliga leverantörer som hanterar varan på ett bra sätt.

Den troliga utvecklingen är att jägare och uppköpare etablerar ett samarbete, där man tillsammans kommer överens om hur slakten går till och hur köttet förvaras och transporteras. Både restaurangkockar och ansvariga för köttdiskarna vet hur hanteringen skall skötas och kan komma med goda råd om det behövs.
I det fall någon jägare har bristfälliga insikter i hygien så kan det rättas till. Åtminstone om jägaren är intresserad att sälja delar av bytet. Det går att ordna kurser.

Man hör i dag om familjer, som bara inte orkar äta allt det rådjurskött – för det handlar mest om rådjur – som familjens jägare har rätt att fälla. Och jägarna tycker det inte är värt besväret att jaga så flitigt att de fyller sin kvot.
Resultatet av det är att många får offra blomrabatter och grönsaksland utan att ha nämnvärd glädje av att de tvingas mata kräken.
Med ökad jakt blir skadegörelsen mindre. I den mån jägarna inte kan behärska sig och tar ut för mycket så drabbar det i första hand dem själva. Man kan med andra ord räkna med att den biten reglerar sig själv.
Det har framförts viss oro för hur det går med älgstammen om jakten blir mer kommersiell. Det behöver inte gå på tok där heller. Om kvaliteten på köttet är viktigare än antalet taggar i kronan så är behovet att fälla gamla tjurar inte lika stort som nu. Och jaktlagen har redan nu ramar för hur mycket som kan fällas utan att stammen tar skada.
Om man dessutom kunde hitta en hare i kyldisken då och då så skulle inte det heller vara helt fel.

Att frågan har blivit aktuell just nu beror på att man i Sverige nu har slagit fast vad ”små mängder” i EU-direktivet betyder för svenska förhållanden: 250 rådjur per jägare!
Sådana mängder kommer det aldrig att handla om här, men var det landar är ännu för tidigt att veta. En arbetsgrupp skall inom kort börja titta på frågan, men då handlar det kanske i första hand om hälsoaspekter.
En tänkbar hälsoaspekt är att vilt är naturligt, närodlat om man kan kalla det så och magert. Tre goda egenskaper för grytan.

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax