DELA
© Nya Åland

Itiden-soppan fick en smaklig upplösning

Så fick den så ett slut, Itiden-soppan. Landskapets pensionsfond köper huset av landskapet.
Ett köp som väcker frågor, men å andra sidan också framstår som en elegant lösning på en långdragen historia som tagit allt för mycket kraft och tid redan.
Självfallet kan man med rätta ställa ut en hel del frågetecken kring köpet. Är det bara en fint för att kringgå EU:s krav? Är priset, och de tilltänkta intäkterna för landskapet, baserade på verkligheten eller sattes en prislapp som passade in i den totala affären? Och framför allt: är det fair play?
På fråga ett så är svaret förmodligen: både och. Genom att pensionsfonden tar över har man uppfyllt de formella krav som EU ställt, och så långt man kan se i nuläget lär inte kommissionen har något att anmärka på i affären. Dessutom kan regeringen andas ut då Itiden kan fylla de funktioner det en gång byggdes för att fylla, utan att skattebetalarna måste ge upp allt för mycket. I svåra tider är inte stora fastighetsaffärer det lättaste att genomföra, många håller hårt i slantarna. Men det blev heller inte ett vrakpris som det suckades om för några månader sedan då man sa att Itiden måste slumpas bort.
Den andra frågan får förmodligen också samma svar: både och. Exakt hur intresset sett ut, och därmed hur mycket man skulle kunna maximera priset, vet vi inte då buden inte är offentliga. Vi vet inte hur många som budat, inte heller hur de buden ser ut. Ändå verkar de flesta vara förhållandevis nöjda med affären, både säljare, köpare och opposition.
Frågan om fair play kommer eventuellt att debatteras vad det lider, om vi får veta mer om de hemliga buden. Men förmodligen är samtliga inblandade, utom möjligen då Dalbo fastigheter som anmälde Itiden, nöjda med att kunna lägga hela saken till handlingarna och gå vidare med andra saker.

Dock kan konstateras att som så ofta på Åland är det problematiskt att några få sitter på så många stolar. Att samma regering som agerar säljare också agerar köpare, låt vara att den ansvarig minister för säljandet är näringsministern och köpare är finansministern i form av ordförande för pensionsfonden, öppnar rättmätigt för dessa frågetecken.
Kort sagt kan konstateras att det finns allt för många viktiga positioner att fylla på Åland, men allt för få som kan fylla dem. Det borde vara en viktig del när kommunreform/samhällsservicereformen diskuteras. Räcker verkligen kompetensen i de politiska kretsarna till för alla stolar som måste fyllas i landskap och kommuner, beslutsorgan, nämnder och styrelser?

Trots alla frågetecken har regeringen handlat skickligt. En av långbänkarna som plågat arbetsflödet för landskapet kan nu skickas till arkivet och krafterna kan i stället koncentreras på andra segdragna frågor och, förstås, det svåra arbetet att få landskapets pengar att räcka.
Ett arbete som kan ses som nog så viktigt…

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax