Intressant och öppen ordförandestrid i Liberalerna
Manegen är krattad. De liberala cirkushästarna står med plymerna vajande i vinden och skrapar med hovarna.
Och, ja – längre än så kanske vi inte ska driva metaforen.
Vi står inför det första verkliga valet av partiordförande för ett åländskt parti på ett tag. Senast Centern valde ordförande var det med ett rejält inslag av fars, och det förekoms av hemlighetsmakeri och otydlighet, till den grad att det finns folk i partiet som än i denna dag inte riktigt vet vad som hände när plötsligt Harry Jansson var partiets ordförande.
När Camilla Gunell efterträdde Barbro Sundback som Socialdemokraternas ordförande var det en sedan länge utsedd kronprinsessa som tog över tronen, utan några egentliga motkandidater.
För Liberalerna blir det ett riktigt och ganska spännande val. Det är rentav lite svårt att gissa sig till utgången av det.Man har valt en öppen nomineringsprocess som ger maximal uppmärksamhet och som förhoppningsvis också involverar medlemmarna i processen.
Två av kandidaterna är de förväntade; tidigare social- och hälsovårdsminister Katrin Sjögren och tidigare finansminister Mats Perämaa. Den svarta hästen är lagtingsledamot Tony Asumaa, som red in i lagtinget på en lyckad riksdagsval-kampanj, och som nu uppenbarligen siktar ännu lite högre.
Vi har två kandidater, Asumaa och Perämaa, som befinner sig på högerkanten i partiet, som gärna pratar i ekonomiska termer, gärna om siffror och gärna om ansvarstagande. Förstås med undertexten att ingen annan förstått vikten av detta.
För Mats Perämaa är det både en fördel och en nackdel att han tagit det tunga finansministeransvaret i den förra regeringen. Ingen finansminister kan någonsin lyckas, och man blir sällan populär på posten. Å andra sidan ger det förstås pondus – här har vi en man som gjort det tuffa jobbet, inte bara pratat om det.
Tony Asumaas styrka och svaghet är förstås att han känns ny och fräsch och oskyldig till Liberalernas monumentala valförlust i senaste val. Han har heller inte jobbat i partiet under den långa period som Viveka Eriksson och Olof Erland styrt partiet, och tänker kanske friare kring traditionerna i partiet.
Samtidigt är han ju helt grön i landskapspolitiken. Kanske ska man som partiordförande ändå ha lite mer erfarenhet än man hunnit samla på sig efter ett drygt år i lagtinget och inte så väldigt länge som aktiv politiker på landskapsnivå.
Hur det än går i detta val kan man räkna med att Tony Asumaa, om intresset för politik håller i sig, kommer att spela en roll både inom partiet och den åländska politiken i framtiden.
Katrin Sjögren har en helt annan framtoning och en helt annan bakgrund än sina två motståndare. Hon kommer från den stora och röststarka vårdsektorn, hon har stadigt fått höga siffror i val, också när det gått dåligt för Liberalerna, och hon har en arbetskapacitet av stora mått. Ska man jämföra med någon annan i åländsk politik så är det kanske Harriet Lindeman, som hade samma människonära framtoning också när hon drev en ganska tuff politik.
Till Katrin Sjögrens nackdel kan det vara att hon, om Liberalerna ser Socialdemokraterna som sin huvudmotståndare, ideologiskt står ganska nära Socialdemokraterna och Camilla Gunell.
Skulle man försöka sig på någon form av prognos så vore det kanske att de inom partiet som finns på högerkanten kommer att dela sina röster mellan Asumaa och Perämaa, med den socialliberala falangen har en kandidat att koncentrera rösterna på.
Med förbehåll för tankefel heter alltså Liberalernas nya partiordförande Katrin Sjögren.
