Internationella överenskommelserkommer inte att rädda Östersjön
Det tar 30 år för vattnet i Östersjön att bytas ut. Havet balanserar på kvävningsgränsen och i takt med att forskningen utvidgas framträder också nya hot.
De gifter och gödningsämnen som släpptes ut i Östersjön för 30 år sedan snurrar alltså fortfarande runt i systemet.
Beslutsfattarna runt Östersjön har nått överenskommelser som på sikt minskar belastningen av vårt innanhav. I alla länder har reningsverken byggts ut och enligt en ny rapport från Finlands miljöcentral syns redan vissa positiva effekter av det i de östra delarna av Finska viken. Både Finland och Sverige har infört krav på att fritidsbåtar tömmer sitt toalettavfall i land, och från år 2018 blir det förbjudet även för kryssningsfartyg att tömma avfallet på internationellt vatten.
Naturligtvis är allt det här steg i rätt riktning, men med tanke på vilka de långvariga effekterna är känns det som att en lite mer radikal lösning vore på sin plats. Det finns fortfarande mycket kvar att göra.
Journalisten och dokumentärfilmsproducenten Folke Rydén, som i maj i år mottog Östersjöfondens pris, har genom en rad uppmärksammade filmer visat på Östersjöns kritiska tillstånd. I en av hans prisbelönta produktioner, Vårt grisiga hav, visas exempel på hur höns- och grisproduktion i Ryssland och Polen bidrar till Östersjön kvävs. Gödslet och avfallet från produktionsanläggningarna lagras på öppna fält och via regnvatten sipprar näringsämnena sedan ner i grundvattnet och ut i vattendrag som mynnar ut i havet.
Även jordbruket hos oss har under långa tider ökat näringsbelastningen på Östersjön. Det gör det fortfarande, men här har man redan i många år fått vänja sig vid ökade miljökrav. Det handlar om till exempel reglering av gödsling och skyddszoner mot vattendrag, något som resten av Östersjöländerna måste börja ta efter om vi vill ha kvar något liv alls i vårt sköra hav. Att på internationell nivå införa kontrollerat jordbruk skulle inte komma en dag för sent.
För att rädda Östersjön krävs dock mer än politiska toppmöten och internationella överenskommelser. Det börjar med oss.
Köttproduktion bidrar till en enorm belastning för miljön i allmänhet och för Östersjön i synnerhet. Arealen för den odlingsmark som förser oss människor med mat är endast en bråkdel av de åkrar som används för produktion av djurfoder. En vegetarisk måltid kräver således betydligt mindre gödningsämnen än en måltid med kött.
Då vi köper kött är det också relativt lätt att välja lokalproducerade alternativ där vi vet att djuren fötts upp under reglerade förutsättningar och att avfallet tas om hand på ett kontrollerat och hållbart sätt.
Det vanligaste skräpet i vattnet är plast. Då handlar det inte bara om stora saker som läskflaskor och handlingskassar, utan det största bekymret är så kallade mikroplaster. Det här är plastbitar som är för små för att fastna i något filter när de hamnar i avloppet och därför slipper direkt ut i havet. Och de finns överallt. Speciellt vanliga är de i olika tvätt- och kosmetikaprodukter – såsom tandkräm och ansiktsskrubb. I en enda tandkrämstub kan det finnas upp till 360 000 plastkorn och varje år släpps 40 ton mikroplaster ut i Östersjön – enbart från hygienartiklar.
Nu måste vi börja göra medvetna val och sluta använda dessa plaster. Att vänta på beslutsfattarna tar för lång tid.
