DELA
© Nya Åland

Inte skolans sak att bedöma vilken religion som är sann

Inför konfessionlös religionsundervisning. Det är dags.
I årets flod av budgetmotioner fanns några guldkorn. Ett av dem är Liberalernas och Katrin Sjögrens förslag att införa en konfessionlös religionsundervisning i våra skolor. Den kommer inte att gå igenom, eftersom den inte beretts i förvaltningen, och eftersom regeringspartierna knappt hunnit tänka på saken och kanske inte ens är eniga. Men det borde den.

Om det finns något område där det borde vara självklart att man utnyttjar den egna åländska behörigheten för att göra skolan bättre, så är det här.
Konfessionell religionsundervisning är en antikverad relikt från ett samhälle som både såg ut och tänkte på andra sätt, och det är till förfång för undervisning, läromedelsproduktion och inlärning av ett viktigt och intressant ämne.

Några argument.
Genom att man låser in religionsämnet i religionen är grundförutsättningen, hur lågmäld och maskerad den än är, att det finns en rätt religion, och att man från den basen ska betrakta inte bara andra religioner och kulturer, utan också andra kristna denominationer.

Kunskap om den religiösa tron och dess betydelse för vårt samhälle, vår historia och vår kultur är oerhört viktig. Den borde delas av alla som bor här, inte bara dem som bekänner sig (hur symboliskt det än må vara) till kristendomen. Det är inte mindre viktigt för inflyttade människor från andra trosriktningar eller barn som växer upp utanför de etablerade kyrkorna att förstå hur Bibelns berättelser, högtider och moraluppfattning påverkat samhället.
Nu gör man det i stället till en fråga om att man ska tro på berättelsen om Josef och hans bröder eller Moses i vassen som en historisk sanning, något som blir en pedagogisk omöjlighet för många lärare som saknar den personliga övertygelse som kanske borde ackompanjera en konfessionell undervisning.

Detta blir också en resursfråga. Hur ska, enligt lag, undervisning ges till alla olika religioner som finns på Åland. Varför ska kunskaper på detta viktiga område fragmenteras, som om vi fortfarande inte rört oss vidare från en sekteristisk kristendom och en grundmurad misstänksamhet mot ”gudsförnekare” och ”muhammedaner”.
Varför ska man i skolan bygga in motsättningar och olikheter, när man kan göra tvärtom?
Ett konkret område där man kan se effekterna, uteslutande negativa sådana, av den konfessionella religionsundervisningen, är läromedelsproduktionen. Tag en kursbok om världsreligionerna, valfri sådan, och konstatera hur utgångspunkten påverkar innehållet, utgångspunkten att det finns en rätt religion och att övriga ska studeras med visst och överseende och tolerans. Det blir inte bra.

Det finns en mängd vägar att gå. Man kan införa ett icke-konfessionellt religionsämne som behandlar både den religiösa utvecklingen i vår del av världen, världsreligionerna, etik, moral och alla de andra frågor som redan i dag finns med, men utan den konstlade matris som tvingar fram en separation mellan livsåskådning och olika religioner.
Man kan satsa på att integrera religionsundervisningen i andra ämnen; historia, psykologi, geografi, och öka timresurserna där till att innefatta ämnet.

När Liberalernas motion regelmässigt röstats ner, ta denna utmärkta idé och sätt igång en ordentlig utredning. Det är dags.

nina.fellman@nyan.ax