Inte rimligt att ändra reglerna när marken är såld
Varför blir det alltid bråk när kulturhistoria och utveckling möts?
Exploatering, utveckling och nybyggande på ena sidan. Bevarande av kulturhistoriska miljöer på den andra. Denna ständigt återkommande konflikt på Åland har fått ett nytt kapitel.
I förrgår avgav landskapsregeringen, genom enskild föredragning av kansliminister Nina Fellman (S), sitt utlåtande om planerna för hur området vid Grelsby sjukhus ska se ut. Ministern skriver bland annat att detaljplanen avviker från generaldelplanen, att K-skyddet av en rad byggnader inte finns med och att området ligger inom ett vattenskyddsområde som ställer extra högra krav på hur exploateringen ska skötas.
Slutsatsen som landskapsregeringen landar i är: ”Landskapsregeringen anser med anledning av det ovan nämnda att det utställda planförslaget bör omarbetas.”
Det handlar alltså om den nya detaljplan som Finströms kommun ska fastslå för att entreprenörerna Tomas Sundberg och Christian Ekström ska kunna utveckla området som Sundberg köpte 2012 av landskapet. Finströms kommun har redan ändrat i generaldelplanen för att möjliggöra exploateringen av området, och nu ska man alltså ta en detaljplan utarbetad av arkitekten Tiina Holmberg.
Enligt såväl Holmberg som övriga inblandade i Finström har kulturbyrån varit delaktig i framtagandet av planen utan att haft avvikande åsikter. Förrän nu – fem i tolv, så att säga.
Finströms kommun, där planen nu står utställd för allmänheten, ska ännu behandla frågan i samhällsnämnden, kommunstyrelsen och fullmäktige. Om man väljer att gå på landskapsregeringens linje att detaljplanen ska göras om kommer projektet att skjutas upp på obestämd tid och pengar går förlorade för entreprenörerna.
Efter att beslutet från landskapsregeringen i går blev offentligt tog debatten fart på sociala medier. En del ville ta billiga och populistiska poängen, andra var rent förbannade och i stort sett alla tyckte beslutet var fel. Inte ens regeringens ledamöter stötte helhjärtat beslutet.
Man förstår varför. Här ställs potentiella jobb, investeringar och två entreprenörers vilja att förändra något som, innan Tomas Sundberg köpte området, förföll i landskapets regi, mot det luddiga begreppet i att bevara kulturhistoriskt viktiga byggnader. Det är en lätt argumentation att ta om man står på Sundberg och Ekströms sida, väldigt svår om man står på den andra.
I grunden vill Kulturbyrån att ett antal byggnader ska bli K-märkta vilket innebär att de inte får rivas och att förändringar av exteriören ska ske i samarbete med den antikvariska myndigheten.
Problemet med detta är att när Grelsby såldes till Sundberg var inte husen K-märkta. Det stod heller inte i köpekontraktet att de skulle K-märkas eller behandlas som K-märkta. Att då komma i efterhand till köparen och säga att ”nu ändrar vi på det här, och vill du bygga om husen blir det dyrare eftersom du måste följa våra riktlinjer”, det är inte rimligt.
Åland behöver både utvecklas och bevaras. I bland (till och med ganska ofta) står dessa två mot varandra. Men detta måste tydliggöras i tidiga skeenden, det går inte att det offentliga säljer mark eller hus – för att sedan ändra spelreglerna.
Sannolikt tar Finström beslutet att godkänna planen med de anvisningar som finns kring vattenskyddet trots landskapsregeringens invändningar. Med tanke på reaktionerna kommer inte heller landskapsregeringen att besvära sig över detta. Och alla kommer undan med äran i behåll.
Synd att det ska behöva bli så bråkigt på vägen, bara.
