DELA

Inte bara ”svaga” som blir arbetslösa i dag

Är den som inte hittar jobb en resurssvag människa i behov av stöd?
Är det landskapets, närmare bestämt näringsminister Fredrik Karlströms (Ob) åsikt att de flesta som står utan jobb gör det för att de inte försökt tillräckligt eller är i behov av hjälp och stöd för att de inte klarar sig själva?
Den uppfattningen fick man definitivt av debatten i lagtinget i måndags.

Näringsminister Karlström är ju ingen ond människa som vill unga arbetslösa ålänningar illa. Han vill hjälpa dem som behöver hjälp. Det han inte vill se, och som i sig blir en kränkning, är att arbetslöshet är ett strukturellt problem, ett matchningsproblem och ett framtidsproblem som inte låter sig förklaras bort med att man som arbetssökande borde försöka lite mer.
Det är många av de unga och äldre personer som söker jobb i dag som inte hittar det, därför att det inte finns jobb. Inte inom deras sektor, inte motsvarande deras utbildning, inte med en lön som går att leva på.
Än så länge har vi inte på Åland en stor arbetslöshet. Ju lägre siffran är, desto större är sannolikheten att den som inte hittar jobb har andra problem än arbetssökandet, men det rör i betydligt mindre grad ungdomar. Eftersom arbetslösheten stiger är det allt fler dugliga, duktiga människor som hamnar utanför arbetsmarknaden, och det beror inte på att de är svaga och dåliga.

Arbetsmarknadspolitik kan man se på många sätt. Ett av dem är att betrakta en viss arbetslöshet som en nödvändig arbetskraftsreserv som både tjänar som buffert för arbetsmarknaden och som ett sätt att hålla löner nere genom att det finns andra som är villiga att jobba för det som erbjuds.
Arbetslöshet blir då ett nödvändigt ont, en humankostnad som man som i Margaret Thatchers Storbritannien använder som ett redskap för att knäcka fackföreningar och hela industrier vars framtida lönsamhet inte handlade om överlevnad, utan om vinstmarginaler.

vill vi inte ha det på Åland, knappast ens näringsminister Karlström, så marknadsliberal han är. Det har ju nämligen visat sig att kostnaderna för en växande arbetslöshet inte ”bara” drabbar människorna utan också i högsta grad ekonomin, genom lägre skatteintäkter, kostnader för grundtrygghet, utslagning och sämre köpkraft.
En ond cirkel med arbetslöshet som ingrediens kan egentligen bara brytas genom att se till att folk kommer i jobb igen, och då är nästan alltid totalkostnaden för den åtgärden mindre än fortsatt arbetslöshet.

Vad ska alltså en näringsminister göra, särskilt en som gick till val på att inte ge bidrag till det privata näringslivet?
Kanske måste man tänka nytt här? Kanske måste man tänka sociala företag utan vinstintresse, kanske riktade utbildningsinsatser för grupper som just nu hamnar utanför arbetsmarknaden, men som kunde vara en kommande resurs till exempel inom vården.

Kanske kan man också komma ihåg, naivt och klarögt, att ingen människa eller grupp blir bättre av att man säger att hen eller den är dålig och borde skärpa sig. Och i den andan: Fredrik Karlström, du som är så duktig och driftig och idérik (ingen ironi avsedd); det här med arbetslösheten fixar du. Om inte dina tio första idéer ger resultat så kanske den hundrade gör det.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax