Inte bara offentlighet som avskräcker från politiken
Vem vågar bli politiker på Åland i dag? På våra aktiva politiker sätts ett tryck som ibland inte alls motsvaras av de befogenheter och den bakgrund de har.
I sitt 1 maj-tal tog kultur- och utbildningsminister Camilla Gunell (s) bland annat upp ett problem som tidigare diskuterats bland annat av lantrådet Roger Nordlund (c), nämligen att det offentliga klimatet på Åland i dag är så hårt att det mer än tidigare avskräcker politiskt intresserade människor från att bli politiskt aktiva.
I dessa tider, när alla partier funderar på hur man ska få kandidater att ställa upp i höstens val, är det en högst aktuell frågeställning. Om det stämmer har vi på Åland skapat ett klimat som kanske förhindrar de mest kompetenta och erfarna människorna från att vara med och styra, för att de helt enkelt inte klarar av eller vill utsätta sig för den spärreld som offentligheten ibland är, och det är naturligtvis inte bra.
En av de saker som lyfts fram som ett problem är tidningarnas anonyma insändare och messpalter. Jag vill hävda att det är bara en (kontrollerad) del av problemet. Det finns två andra utvecklingar som ger minst lika stor anledning till eftertanke.
Den första är det ökade offentliga utrymmet för alla synpunkter, okontrollerade, osovrade och anonyma. Nätet har bestått oss med en explosion av olika forum för diskussion, från chatrum till bloggar till modererade diskussioner på tidningarnas hemsidor. Överallt ges möjligheten att med omedelbar verkan delta i diskussionen.
På många sätt är det bra, men det bidrar inte till återhållsamhet och eftertanke eller till gedigen faktabas i diskussionerna. De krav man som deltagare ställer på sig själv är låga, för man ska ju få tycka vad man vill. Det är alltså kaffebordsdiskussionerna vi nu ser i offentligheten, och de är inte alltid på högsta nivå eller ens ämnade att tas på allvar.
För den som befinner sig i brännpunkten svider det ändå, och lämnar en besk smak i munnen av att aldrig få vara i fred med sitt arbete.
Den andra utvecklingslinjen bygger våra politiker själva. Den ton som i dag förekommer i diskussioner i lagtinget och i insändare i tidningarna är råare, mer småaktig och elak än den var tidigare, kanske påverkad av utvecklingen i offentligheten i stort.
Även om varje politiker tycker att man ska hålla sig till sak, inte person, är det få som kan låta bli gliringarna, de välfunna elakheterna och varje tillfälle att peka på personliga tillkortakommanden hos motståndare.
Den massmediala logiken är sådan att man gärna tar fasta på de offentliga grälen snarare än det i utskotten gömda samförståndet, och därför blir bilden av politiken ofta mycket negativ.
De oredigerade radioutsändningarna från lagtinget gör sällan saken bättre, och det kan man inte beskylla någon annan för.
Slutligen är själva självstyrelsen ett problem, om än inte i negativ bemärkelse. Självstyrelsesystemet sätter en press på ett egentligen mycket litet samhälle att leva upp till en nivå på politik och förvaltning som vi annars förväntar oss av stater med mångfalt fler invånare. Våra ledande politiker har ett väljarunderlag och en bakgrund som motsvarar en liten kommun i Finland eller Sverige, men ska matcha ministrar och regeringschefer och parlamentariker på riksnivå, både i kunnighet, erfarenhet och mediatålighet.
Det är ett stort uppdrag. Det är en stor tugga. Alla som åtar sig uppdraget att arbeta politiskt på Åland förtjänar vår respekt, oberoende av åsikter.
