Inget skatteparadis på Åland, men precis vad är det man vill?
Ålänningarna vill inte skapa ett skatteparadis genom ett övertagande av beskattningen, men vad är det man vill?
Å ena sidan; Åland ska lagstiftningsmässigt ta över och sköta allt som man vill och tycker att man klarar av att sköta.
Å andra sidan: Åland ska bara sköta de frågor man själv sköter bättre, med förbehållet att man ska undvika att skapa nya gränshinder inom unionen och gentemot Finland, och man ska inte ställa till med komplikatoner för medborgarna.
Det förstnämnda är det politiska Ålands förhoppning om en ramlag som skulle reglera relationerna till riket. Det andra ambassadör Alec Aaltos tolkning av rikets inställning till det hela, en slags subsidiaritetsprincip med faderlig brasklapp om att inte krångla till det.
Det åländska politiker helst av allt tycks vilja är att överta beskattningen, eller åtminstone delar av den. Kanske den indirekta beskattningen först, för att genom avvikande momsskattesatser öka den åländska konkurrenskraften.
Under förra veckans seminarium satt det ganska långt inne, men till slut kom det ändå fram, om det nu var Palmgren eller Aalto som sade det, att man i riket inte ville se ett skatteparadis på Åland.
Djup suck vidtog från åländskt håll.
Hur många gånger ska man behöva förklara att det inte är det som är meningen, utbrister man med en mun. Hur många gånger ska man behöva försäkra att det inte är Bermuda eller Isle of Man som är modellen? Varför litar inte riksmyndigheterna på ålänningarna? Ska man aldrig komma vidare från skatteparadis-diskussionen?
Förmodligen inte, eftersom den frågan ändå ligger vid roten av beslutet.
Det är naturligtvis klart för alla vid det här laget att det inte är ett skattesmitarparadis ålänningarna vill skapa, men lika självklart är det att, med talman Britt Lundbergs ord, ”avvikande system är själva idén med självstyrelsen”. Varför skulle man från åländskt håll önska överta beskattningen om det inte vore för att genom avvikande skattesatser göra konkurrenskraften bättre för åländska företagare och jordbrukare, även jämfört med riket?
Det finns ju sedan förut en rad exempel på hur Åland dels hittat kryphålen i skattelagstiftningen (se Posten Ålands nya stora terminaler i Sviby), och hur man genom att satsa på krafterna på det ekonomiskt intressanta (skatteundantaget i anslutningsfördraget till EU) lyckats stärka Åland i relation till riket och till andra närliggande regioner.
Skattesatser är definitivt ett konkurrensmedel. Söder om oss, i Estland, har vi ett gigantiskt pågående exempel på skattekonkurrens, som riksmyndigheterna ju inte kan göra något åt.
I det ljuset är Åland en liten mygga, men icke desto mindre måste man på Åland erkänna det faktum att om man tar över beskattning så gör man det för att förbättra åländsk konkurrenskraft, inte för att i största allmänhet få bestämma lite.
Om denna fråga alls ska avancera i riket måste man från åländskt håll definiera och precisera vilken typ av beskattning man vill ha hand om, och vad man vill göra med den. Någon annan möjlighet till framgång finns inte, för någon blanco-check att för all framtid göra som man vill kommer Åland inte att få.
