DELA

Inget kan toppa bra integration i skolan

Två nyheter från skolans värld dominerar Nya Ålands första sida på måndag den 14 november.
Dels ett hot mot Lemlands skola som föranledde ett polisingripande. Dels ett reportage från Strandnäs skola om hur man jobbar med alla olika språk och kulturer som finns i skolan.
Låt oss börja med det roliga först.
I Strandnäs skola samsas i dag 18 modersmål, från thai och filippinska till lettiska, finska och engelska. Det är elever i olika ålder, med olika kulturell bakgrund och med olika läs- och studiefärdigheter i bagaget.
Det låter, uppriktigt sagt, som en närapå omöjlig uppgift att få en så heterogen grupp att fungera. Ändå gör den det.

Camilla Olin, den lärare som år 1997 fick uppgiften att slussa i elva kurdiska barn i Strandnäs skola, insåg från början att hennes roll inte bara var att lära ut ett språk, utan att förmedla en hel kultur.
Lena Torrkulla-Hannus och Gunilla Randström som i dag har hand om det som kallas ”stödundervisning i svenska” fortsätter på den inslagna vägen. De pratar om det positiva med kulturkrockar, där man både kan lära sig om och av varandra, och där man kan klargöra hur det åländska samhället fungerar, vilka roller lärare och elever i vårt samhälle har, vad det betyder att vara barn och ungdom på Åland.

Det åländska samhället kommer i framtiden att bli ännu mera mångkulturellt. Det kommer att pratas ännu flera språk i vårt lilla landskap. I Strandnäs skola har vi en fungerande och bra modell för hur man kan jobba både med språkundervisning och integration. Redan i dag får skolan ta emot studiebesök från andra skolor som vill se och lära.
Självklart borde man alltså satsa ännu mera, dels på att utveckla metodiken, dels på att exportera modellen till andra åländska skolor. Inga lösningar är så bra som de som organiskt växer fram och med duktiga och engagerade lärare i spetsen.
Hur mycket man än satsar på språkundervisning och integration på denna nivå så har man det sjufalt igen senare.

Den andra skolrelaterade nyheten i måndagens tidning var tråkigare. En person hade på skolans Facebook-sida framfört vad som rubricerades som lindrigt olaga hot. Personen hämtades till polisen, förhördes, skolan övervakades tills man fått tag på den misstänkte.
Den krisplan som gjorts upp fungerade, och dessutom, under över alla under, var den information som gavs när Nya Åland ställde frågan till skoldirektör Per-Olof Friberg, öppen, saklig och generös.
Han sade till och med: ”Det är bra att det kommer fram vad som hände”.

En sådan inställning till information och media är ovanlig i skolans värld, och bör därför applåderas.
I de flesta fall då något obehagligt inträffat i en skola, vare sig det rör elever eller lärare, är ryggmärgsreaktionen bland de ansvariga, rektorer och föreståndare, att allt skall, bör och måste vara hemligt, att offentlighet bara är till skada och att elever ska akta sig för att skvallra.

Det är, kort sagt, fel. Saker som händer i skolor berör elever, lärare, föräldrar och det samhälle som upprätthåller och finansierar skolan. Varken barn eller lärare ska behöva lära sig att hyssja och hemlighålla saker som alla ändå vet och funderar på.
Öppenhet är inte farligt. Hemligheter är det.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax