DELA
© Nya Åland

Inget att vinna på att inte utveckla kollektivtrafik

Pengar i fickan har vi gott om, vi som bor i höga nord. Det är därför vi har råd att köra så mycket bil. Miljön däremot börjar tröttna på oss.
Åker man norrut från Mariehamn en måndag morgon lite före åtta så möts man av en med åländska mått mätt imponerande bilkö. I sakta mak puttrar kön framåt mot Bläckfisken där bilarna sedan skingras åt olika håll och olika arbetsplatser. På eftermiddagen går karavanen i motsatt riktning.
I varje bil sitter en människa och trummar med fingrarna mot ratten och tänker på vad det ska bli till middag och sånt som man tänker på när man sitter i en bilkö.
Säg att man bor i Saltvik. Då kör man kanske 50 kilometer om dagen till en bensinkostnad om cirka 5 euro. Det blir pengar det, fem dagar i veckan, alla arbetsdagar i året. Mycket miljöbelastning blir det också. Och så kostar bilen naturligtvis på andra sätt också.

Ok, tänker ni. Nu ska det gnällas på bilisterna igen. Aldrig får man köra och vara glad.
Nä. Det får man inte.
Det går inte att ljuga om fakta. Biltrafiken är en av våra absolut största miljöbovar. De kommande klimatförändringarna har sitt ursprung just precis i det faktum att vi sitter där, en och en i våra bilar och puttrar. Vårt eget ansvar.

Det finns inget bättre sätt att säga det, trots att bilen är så viktig på så många sätt, för rörlighet och frihet, som lyx och njutning, som vardagligt fortskaffningsmedel, som ren och skär glädje.
Kring bilen finns hela den moderna världens mytologi samlad. Snabbhet, effektivitet, individuell frihet, sex, styrka och status.
Allt det kunde man kanske på något sätt komma över, om det inte vore så att den egna bilen ett så otroligt bekvämt hjälpmedel. När som helst på dygnet står den till tjänst, ställer inga frågor, höjer inga ögonbryn. Det enda den kräver är tanken full, och så far man.

Vi, mänskligheten, står alltså inför en överlevnadsparadox som vi för det mesta väljer att glömma bort. Klimat- och miljömässigt är det inte hållbart att använda så mycket fossila bränslen som vi gör i dag. En dag tar oljan slut, men kanske inte förrän vi hunnit värma upp planeten till nivåer där människans överlevnad är hotad.

En riktig
cyniker kan konstatera att även den globala uppvärmningen följer ett känt mönster. Vi, som sitter i våra bilar och puttrar, vi som har råd med det trots att oljepriserna är groteska och som med vårt överflödssamhälle står för de absolut största utsläppen av växthusgaser, vi kommer inte att bli lidande av klimatförändringarna.
De som får betala priset är de redan fattigaste till exempel i Afrika söder om Sahara. Där kommer torkan att mala sönder livet till damm. I Bangladesh blir översvämningarna ännu häftigare.
Hos oss i Norden blir klimatet mildare och odlingsförutsättningarna bättre. Va? Vi miljösyndare blir belönade med mer värme och jämnare klimat, medan den del av planeten och jordens befolkning som stått för betydligt mindre utsläpp och konsumtion får det ännu värre. Till dem som har skall varda givet.

På Åland är vi rika. Vi är så rika att vi inte behöver samåka till jobbet, så rika att vi kan betala bränsle för ren nöjesåkning, så rika att en familj kan hålla sig med två och tre bilar. Vi är så fattiga att vi inte har råd med strängare miljökrav och så rädda om vår frihet att vi inte kan tänka oss att på några villkor tvingas lämna bilen hemma.
Ett förslag: Ett rikt samhälle som det åländska har alla förutsättningar att göra något radikalt för miljön. Med alla de pengar vi som individer i dag sätter på transporten i våra egna fordon kunde vi bygga upp ett kollektivtrafikens Rolls Royce, med en turlista och smidighet som skulle tillfredsställa alla. Det kunde vara en kombination av taxi- och busstrafik och trafiken kunde vara igång dygnet runt.
Med en sådan kollektivtrafik kunde man förbjuda privatbilism som transportmedel till jobbet.

Vilken pr-grej. Vilken miljögrej. Vilket alltigenom klokt förslag som aldrig kommer att genomföras.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax