DELA
© Nya Åland

Ingenting är gratis, bruk kostar missbruk

Ett missbruk kan drabba vem som helst.
Du, som sitter och läser detta, kan glida in i dåliga vanor med vinboxen, sakta tappa greppet om ditt drickande, sjunka djupare in i det när du möter motgångar i livet, och kanske inte ens märka att allt som varit viktigt för dig sakta suddas ut och försvinner.

Du, som inte läser detta, men som är ung, rastlös och känner att ditt liv saknar mening (det gör vi alla nån gång i tonåren), kan välja en väg som ger dig en känsla av närvaro och lycka som du inte når fram till annars.
Du kanske vill testa. Du kanske är arg. Du kanske är av den där genetiskt förprogrammerade sorten som inte borde testa en enda gång, för då är du fast.

Ingen vill bli den som andra är rädda för, som härjar och kastar ut möbler ur lägenheten och skriker fula ord åt nästan 100-åriga tanter. Ingen väljer att kasta bort sitt liv och dö i misär och förtvivlan.
Ingen planerar en karriär och ett liv som missbrukare.

Droger, alkohol, nikotin, spel, mat, sex, shopping. Alla dessa njutningar i livet, allt som är roligt, kan bli för roligt. Det har i alla tider funnits individer och grupper som sämre än andra klarat av att inte överkonsumera.

Missbruket är brukets baksida, och ett växande antal missbrukare är priset vi betalar för att det är lättare än någonsin att missbruka. Du kan spela, shoppa, kolla på porr, beställa droger och dricka sprit nästan dygnet runt.
Den sociala kontrollen och det sociala stigmat för ett ganska stort alkoholbruk är mindre än någonsin. Det har som följd att allt fler unga tjejer dricker allt mer. Till exempel.
Är spelande det du inte kan kontrollera har nätet öppet 24 timmar i dygnet, och blir du stoppad av ett spelbolag står dig tusende åter.

Och drogerna. Alla åren av droginformation, drogpropaganda, drogdiskussioner och drogkampanjer har inte minskat användningen. Tvärtom. Det är inte ett problem vi kommit tillrätta med eller ens förmått avhjälpa hos dem som verkligen vill komma ur sitt missbruk.
En av orsakerna, den viktigaste, är att droghandeln är en miljardindustri, både desperata människors enda utväg, finansieringsmöjligheten för åratal av krigföring och kolossala inkomster för dem som kontrollerar den. Att allt detta i slutändan leder till en flicka som inte orkar leva längre, i Mariehamn, på Åland är kanske att rita kartan för stor för att det ska gå att greppa, men så är det.

Ska vi komma tillrätta med missbruk och de svåra, svåra följderna av det, då måste vi våga två saker.
Prata om det, som Gunilla Grönlund gjorde i onsdagens Nya Åland. Hon har mist en dotter. Vad har hon att förlora?
Prata om det, som de boende på Edlagården, som är rädda och oroliga för att de fått missbruket som granne. Ingen vill se en människa vräkt och utlämnad till gatan, men hur ska man komma tillrätta med problemet utan att det drabbar andra värnlösa?

Vi måste våga ställa krav på oss själva, och acceptera att frihetens blanka uppsida, de klirrande drinkarna, smuttandet och vinprovningarna har en mörk undersida.
Där sitter missbruket, nerspydd, knappt kontaktbar, aggressiv, och med en enda medveten tanke. Mer.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax