DELA

Ingen yta god nog för allt som finns på insidan

Under Mariehamns litteraturdagar, underbara som alltid, fanns diskussioner som växte vidare i tankarna.
När man har möjligheten att kika bakom kulisserna på en tillställning som denna ser man inte (bara) de glamourösa och intelligenta författarna, de ordkunniga och smarta.
Man ser de nervösa, de rädda, och man ser dem som inte bryr sig. Man ser, precis som med alla andra människor, hur det finns de som bottnar i sig själva, och de som inte gör det.
Man ser hur extremt viktig ytan är för att hålla det ömtåliga, sårbara lilla liv man är på insidan åtminstone lite tryggt.

Det finns kanske inget mera allmänmänskligt än att ytan är till för att skydda och ibland bära upp människan som finns därinne. När människor blir sjuka och utbrända blir ytan för tunn, och man går omkring som en hudlös nyfödd, och varje kontakt med en annan, hur välvilliga de än är, är som att sätta ett rivjärn mot huden.

I tonåren bara vet alla att det är utsidan som är viktigast. Man kan exakt avväga hur man ska klä sig, sminka sig och fixa till sig så att man absolut inte sticker ut, utom med den där lilla, lilla detaljen som ändå signalerar att du är en unik människa.
I små samhällen som vårt åländska är våra ytor, våra utsidor, extremt homogena. Våra koder för att läsa av varann är konservativa (inte i politisk mening), och den som avviker sticker ut som en värkande tand.

Samtidigt som vi vill veta allt om dem som befinner sig i offentligheten blir vi allt duktigare på att också på nya arenor, till exempel på sociala medier, bygga upp nya bilder av oss själva som inte alls eller sällan motsvarar verkligheten.
Det gör väl inget, kan man tänka. Man kan väl få vara lite bättre och lite duktigare och lite smartare på något ställe, och få lite bekräftelse för sina fina blommor eller den fantastiska söndagsmiddagen. Man kan väl få ljuga lite, som författarna gör när de skriver sina liv lite större än naturligt storlek.

Jo. Det kan man. Det får man. Att vara snäll och bekräfta andra, hur banalt det än må vara, är ok. Det kostar inget, och det är gör sannerligen inte världen sämre om någon blir glad för att man blivit sedd av en annan med snälla ögon.
Men, om vi blir beroende av den där fixen? Om vi inte kan leva utan att bli bekräftade för den yta vi målar upp, som vi faktiskt vet att kanske inte är helt sann? Om det, som författaren Robert Åsbacka sade, tar för mycket tid av annat som är viktigt att måsta bli bekräftad hela tiden?

Det allra bästa med arrangemang som Mariehamns litteraturdagar är att man absolut inte hittar några svar, bara en massa, massa frågor som man kan vrida på och fundera över.
Vad är det till exempel med författare, som gör att de kan ta sitt livs mest plågsamma och pinsamma stunder och skriva in dem i vårt kollektiva medvetande? Själva blir de inte lyckligare, men läsarna förstår sig själva bättre.
Varför är skillnaden mellan berättarens röst och författarens person ibland så stor?
Varför hade ingen tidigare kommit på den geniala idéen att låta en bokcirkel ta plats på scenen och bjuda in läsaren i samtalet, jämsides med författaren, där hen hör hemma?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax