DELA
© Nya Åland

Ingen tvekan om vilka det är som bestämmer

Betänk denna vackra bild av åländsk mandom.
Där finns olika åldrar, olika partier, olika omfång och olika skäggväxt representerad. I hemmaparlamenten strider delegaterna så knapparna yr, men på konferens kan man alltid vara vänner.
Vackert så. Det är ju själva meningen med konferenser, att man kan lära känna både med- och motspelare och bygga allianser och broar som bär framåt.
(Politik är som bekant inte alls det som sägs under valkampanjerna, utan det man får gjort däremellan.)

Bara ett problem.
På BSPCs (Baltic Sea Parliamentary Conference) 22:a konferens representeras Åland bara av personer med snopp. De människor som är byggda med andra reproduktiva organ har av någon orsak inte alls kommit med.
Hemma på Åland är lite drygt hälften av alla invånare sådana andra. Kvinnor.

Säg nu inte att detta bara är småaktigt att prata om. Att det inte är fel på just de här killarna. Att de visst bryr sig om kvinnor och kvinnors villkor. Att en man i jämlikhetens namn kan representera en kvinna, lika väl som tvärtom.
Det är ändå en löjeväckande bild av jämställdheten i vårt samhälle att Åland i detta forum (som visserligen inte är det tyngsta och effektivaste i världen) bara representeras av män, och att det är bara män som i detta sammanhang får möjligheten att knyta kontakter och bygga nätverk.

Om detta vore ett undantag kunde man kanske le lite åt hur tokigt det kunde bli, men det stämmer ju inte heller. I vårt parlament är kvinnor i klar minoritet, och andelen kvinnor har sjunkit i senaste val. Varendaste en kommundirektör på Åland är man, efter en period med flera kvinnor på de tunga posterna.
I våra kommunala beslutande organ finns det generande få kvinnor.

I BSPC ersätts Wille Valve (M) efter ministerbyte av Anette Holmberg Jansson (M), och välsignar därmed den åländska delegationen med en stackars symbolisk kvinna. Det är inget fel varken på Valve eller Holmberg Jansson, eller någon annan av herrarna i truppen, men det duger helt enkelt inte att ha det så här.
Om man tar kravet på jämställdhet på allvar så måste man faktiskt agera, inte bara stumt konstatera att det, oj hoppsan, råkade bli bara gubbar igen.

Varför blev det så? Är det rekryteringen? Typen av uppdrag? Maktens struktur och nätverk (som förstås reproduceras i varje steg och med varje kontakt)? Varför följs inte minimikravet på 40 % kvinnor man utser delegaterna till Baltic Sea Parliamentary Conference. Är det för att det finns för få kvinnor att ta av i parlamentet, och att de helt enkelt tog slut?

Vara hur det vill, och vara BSPCs arbete vad det vill, på konferensen i Pärnu är enligt en av de viktigaste parametrarna som finns, halva befolkningen på Åland över huvud taget inte representerad.
Det enda positiva man kan säga är alla partier åtminstone är lika goda kålsupare, och därmed inte kan peka finger på varann om det här problemet.
Snälla, låt oss få visa en annan bild nästa år.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax