DELA

Ingen fara för mångfalden på det åländska mediafältet

En och annan har undrat över om det åländska tv-krig som nu trappat upp tidningskriget, som redan det låg på en nästan löjligt intensiv nivå, kommer att innebära att ett av tidningshusen försvinner. Det tycks rentav som om en del debattörer tar för givet att så kommer att gå.
Det tror inte jag. Så illa är det väl inte ställt på Gamlan.
För fem år sedan, när förre chefredaktören för Nya Åland, Lars Rosenblad, slutade, förutspådde han att tidningarna inom en snar framtid skulle tvingas till samarbete, och att man den vägen skulle närma sig en sammanslagning. Det har inte heller hänt.

I stället har det skett en viss utjämning av resurserna i bolagen och en rent osannolik expansion av mediautbudet på Åland. Det är som om konkurrensen sporrat både tidningshusen, annonsmarknaden och mediakonsumenterna till en nivå som vore otänkbar där motsvarande konkurrens inte finns.

Ser man på det finlandssvenska medialandskapet kommer konkurrensen där sällan eller aldrig från en annan svenskspråkig tidning utan från en finskspråkig dito som utkommer på samma ort. De svenskspråkiga tidningarna närmar sig både marknaden och sina läsare ur ett minoritetsperspektiv, och styrs ofta både till format och innehåll av relationen med den finskspråkiga delen av samhället.
Det är både realistiskt och pragmatiskt, men för läsarna blir innehållet mindre angeläget ju bredare spektret är. Enkelt uttryckt; ju fler man skriver för, desto mer allmänt och mindre träffsäkert blir resultatet.

Är det alltså bara offentliga mikrokosmos som fungerar i tidningsvärlden, och Åland är mest mikro av alla? Absolut inte, men i papperstidningsmediet är kanske klockan slagen för det jämntjocka, lagomvanliga och allmänt hållna.
En genomläsning av de finlandssvenska tidningarna visar tydligt en sak; det är få av dem som vågar eller vill vara så skamlöst lokala som de åländska tidningarna. Det upprätthålls en viss nivå. Det finns en distans mellan läsarnas vardag och tidningarnas prioriteringar som till stor del saknas framför allt i Nyan.

Resonemanget kan kanske uppfattas som jäsande övermaga. Det finns förstås en annan sida av saken. De finlandssvenska tidningarna är tvingade att relatera till det stora samhället utanför minoriteten och är därmed mindre klaustrofobiska och slutna än de åländska.
Där det åländska blir navelskådande och exklusivt är det finlandssvenska med nödvändighet öppet och inklusivt. De åländska tidningarna signalerar genom sina prioriteringar att bara Åland är viktigt och i centrum av universum. Finlandssvenska tidningar lägger större vikt vid relationer och skeende bortom den egna naveln.

Blickar man västerut kan man konstatera att det även där blir i växande grad ovanligt med flera lokaltidningar på en ort. Där finns inte ens det finländska samhällets tvåspråkighet, och det är faktiskt inte till fördel för kvaliteten.
Den kamp om läsarna som för med andra kanaler (tv, nätet) sker fortfarande inte med papperstidningens bästa vapen, den engagerade, personliga närvaron, utan genom en ansträngd politisk korrekthet, ett sätt att skriva om det som folk borde vara intresserade av, snarare än det de känner för.

Ingen del av detta är ett försök att säga att Nya Åland är en perfekt tidning. All mediakritik måste först och främst riktas hemåt, och det finns gott om träffpunkter även hos oss. Icke desto mindre är det sant.
Orsaken till medialäget på Åland är att de åländska tidningarna på ett övertygande sätt är en del av den åländska vardagen. Inte ovanpå den.

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax