DELA
© Nya Åland

Inför regelbunden kontroll av åländska djurgårdar

Regelbundna kontroller av de åländska djurgårdarna är ett mycket bättre system än att förlita sig på en i bästa fall slumpmässig social kontroll.
En lag som inte följs upp och övervakas är bara tomma ord på ett papper. Så är det med den åländska djurskyddslagstiftningen. Den är så bra och så modern, men varken myndigheter eller allmänhet kan veta med säkerhet att den efterlevs. Varför inte?
Jo, det är ingen som kollar.
Ledande veterinären Rauli Lehtinen vill gärna att kontroller görs, och menar att de veterinärer som i dag står till buds bara hinner med att följa upp de anmälningar som görs, och knappt det. Han tror att det kan finnas ett stort mörkertal när det gäller vanskötsel av djur.

Ansvariga ministern Harriet Lindeman hänvisar till den existerande sociala kontrollen i det åländska samhället, och menar att den kan vara nog så effektiv. Alltså att grannar och andra som observerar vanskötsel av djur ska rapportera det till berörda myndigheter som sedan skrider till verket.
Det är, med all respekt, struntprat. Visst är den sociala kontrollen hård på Åland, men social kontroll är per definition otillförlitligt, slumpmässig och långt ifrån heltäckande. Den är ingen ursäkt för bristande kontroll och uppföljning. Det är dessutom ett mycket långt steg för de flesta att verkligen anmäla sin granne för vanskötsel av djur. Sånt gör man inte, även om man snackar om att man borde.

Inte heller är det ett tillräckligt argument att som Harriet Lindeman oroa sig över att bönderna ska känna sig för övervakade och kontrollerade. De ska de ju vara, enligt lag. Det vore därtill mycket, mycket bättre om alla regelmässigt och på lika villkor kontrollerades, snarare än att genom en kontroll utpekas som anmälda och misstänkta djurmisshandlare.
Resursfrågan är naturligtvis ett problem. Även om vissa saker i förvaltningen får kosta orimligt mycket har landskapsregeringen varit mycket restriktiv med att inrätta nya tjänster, också där det behövs. Det tycks, som vanligt, vara lättare att få finansiering för byggnader och apparater än för nödvändiga människor som inte lika lätt kan skrotas eller lämnas stående när de blir obehövliga.
En poäng har Harriet Lindeman, och det är att de rutinmässiga kontrollerna kanske inte nödvändigtvis behöver utföras av utbildade veterinärer. En vanligt simpel djurkunnig människa kan bedöma om det finns orsak att närmare granska en djurgård.

Djurskyddet och lagstiftningen kring den är en viktig sak. Att äta djur och det djur producerar är rimligt bara så länge dessa levande varelser i vår tjänst har det bra och behandlas med respekt. Det är knappast för mycket sagt att detta är en allmänt accepterad sanning. När vi köper kött, mjölk eller ägg vill vi inte gärna känna oss ansvariga för misär och misshandel, och det är därför vi har en bra lagstiftning. Då är det väl självklart att följa upp den lagstiftningen och se till att den fungerar.
För att riktigt spetsa till det: En bevisat god djurhållning är också ett försäljningsargument. Om vi på Åland med gott samvete och med säkerhet kan säga att våra djur har det bra så blir det ytterligare ett argument för de åländska producenterna, men vi kan inte ta för givet att alla bara ska ta oss på orden när vi tror att vi vet att det nog inte är så många som är dumma med djuren.
Få ordning på det här. Vad har vi självstyrelsen för, om inte för att göra saker bättre på Åland än någon annan stans?

NINA FELLMAN

nina.fellman@nyan.ax