DELA
© Nya Åland

Individuellt ansvar kan man aldrig betala bort

Den stora ensamheten. Det är det kanske största problemet.
I vårt samhälle är vi otroligt bra på att ta hand om våra gamla och sjuka. Här finns ingen ironi i påståendet. Det finns naturligtvis alltid saker som går att förbättra, detaljer som man kan jobba på, personaltäthet att diskutera och nya stora investeringar att ta ställning till.
Ändå finns det inte, om man ser på vår äldreomsorg, vår specialomsorg och vår sjukvård ingen anledning att vara något annat än oändligt stolt och tacksam för att det mesta fungerar så bra, och att ingen lämnas hjälplös, hur medellös man än är.

Det är resultatet av en lång politisk armbrytning, som resulterat i att man över hela det politiska spektret verkligen ser vård och omsorg som en grundrättighet och -trygghet som samhället ska bekosta över skattsedeln. Basen i resonemanget ifrågasätts inte, snarare nivåer, tillvägagångssätt och graden av privata inslag i den offentligt finansierade sjukvården.

Så. Grunden är bra.
Det som inte är bra, och som man med fog kan ifrågasätta, är att vi så till den grad överlåtit ansvaret för våra sjuka och våra gamla till samhället, att vi låter dem ligga där, ensamma och oberörda av människohand, om inte vårdarna har någon minut över när de hinner sätta sig ner, prata och smeka.

Av erfarenhet vet vi att det sällan är så. Resurserna räcker till för basbehoven, men inte för att förmedla, kärlek, värme och omtanke om just den person som ligger där, din mamma, moster, farbror, kusin, pappa eller bara en gammal vän. Det finns människor som nästan aldrig eller aldrig får besök, och när det kommer någon är det för korta stunder av tystnad och stirrande ut genom fönstret.
Vad ska man säga till den som är dement, som upprepar samma historier om och om igen, som inte hör, som inte ser, som inte är den person han eller hon en gång var.
Vad får man ut av det?

Kanske är just det poängen. Man får ingenting. Det är jobbigt. Det är tråkigt. Precis som det var både jobbigt och tråkigt (och underbart förstås) att vårda sina hjälplösa barn. Precis som moder- och faderskapet är en lång och slitsam process innan man vågar släppa taget om sitt barn och tro att det klara sig själv.
Det är bra att vi ordnat det så ypperligt med vården av våra gamla. Det är bra att vi fortsätter ta det ekonomiska ansvaret för bastryggheten.

Men om vi tror att vi därmed betalat bort våra personliga skuld till våra närmaste, så har vi fel. Det är vårt ansvar, vars och ens som individer, att inte lämna dem som älskat oss ensamma. Ja, faktiskt, att inte lämna någon ensam, ens av dem som inte var så trevliga.

Präktigt och moraliserande? Javisst. Men hur vill du ha det sen, när det är du som ligger på Trobergshemmet och stirrar på en dörr som aldrig öppnas?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax