Inbesparingar bromsar åländsk arkeologi
Ålands jordmån är synnerligen rik på fornlämningar, men ändå avsätts allt mindre resurser för arkeologiska utgrävningar.
I dag har kulturbyrån endast en heltidsanställd arkeolog, och utgrävningarna är både få och småskaliga.
Ålänningarna har en förhistorisk guldåder under sina fötter som berättar om hur gångna tiders människor levde och dog. Vi vet att den kamkeramiska fångstkulturen kom österifrån, medan den gropkeramiska kom från väster.
En krukskärva kan alltså vara så mycket mer än trasig keramik – den kan förändra vår bild av det förflutna.
På ett infrarött flygfoto från 1970-talet syns spår efter grunden av vad som troligtvis är ett vikingatida långhus på ett fält bredvid Saltviks kyrka. När utgrävningar efter huset påbörjades år 2014 insåg arkeologerna att de kommit för sent. Det jordlager som husgrunden befunnit sig på var uppluckrat efter många års åkerbruk.
Det tog alltså fyrtio år att få till stånd en arkeologisk utgrävning, och under tiden fick jorden plogas fritt. Visst hittade man stora mängder fynd från vikingatiden, men dessa föremål hade tappat sin kontext. Det undre jordlagret däremot, som bar spår från århundradena före vikingatiden, var i orört skick.
Utgrävningen som ägde rum år 2014 genomfördes inte av landskapsregeringens kulturbyrå, utan av privata finansiärer. Det har inte funnits resurser till en utgrävning, trots att långhuset varit känt sedan 1970-talet.
I dag är kulturbyrån kraftigt underbemannad, och för tillfället finns endast en heltidsanställd arkeolog. För landskapsregeringen har kulturbyrån varit en tacksam institution att aktersegla för att dryga ut kassan – men till vilket pris? På det arkeologiska planet är Åland långt efter både Sverige och resten av Finland, trots att de utgrävningar som gjorts varit fyndrika.
Det djup på vilket man hittar fornlämningar skvallrar om tiden då de lämnades. Ju djupare ner desto äldre är fornfynden.
När fältet bredvid Saltviks kyrka plöjdes låg spåren från merovingertiden (500–700 e.Kr.) tryggt under ett jordlager från tiden mellan 700 e.Kr. och nutid. Därför kunde ett myller av husgrunder och stolphål berätta om hur omgivningen verkligen såg ut före vikingatiden.
Men vikingatidens stadsbild förblev höljd i dunkel. Det som gör historien ännu mer beklaglig är att fynden från vikingatiden var så omfattande att de, enligt vissa, slog hål på myter om Ålands historia.
Vackert så, men om utgrävningen skulle kommit till skott tidigare, vad mer skulle vi lärt oss om Åland?
Under skoltiden fick vi lära oss att Åland nästan helt avfolkades under slutet av vikingatiden, men arkeologen Kristin Ilves, som ansvarade för utgrävningen i Saltvik, hävdar att så inte är fallet. Hon säger att ingen arkeolog som gjort utgrävningar på Åland skulle skriva under på det påståendet.
Teorin om att Åland avfolkades under perioden beror snarare på bristande resurser för arkeologiska undersökningar. Pollenanalyser gjorda av kulturbyrån har till och med visat att Åland har haft ett kontinuerligt jordbruk från merovingertiden till modern tid.
Jag frågar mig då: Hur kan man, utan att sätta spaden i jorden, hävda att ett område avfolkats? På Saltviks hemsida kan man läsa att: ”Vad som händer på Åland från 1000-talet till 1200-talet har man ingen riktig uppfattning om. En del forskare tror att landskapet var i det närmaste avfolkat under en stor del av perioden, medan andra avvisar den teorin.”
Dessa tvåhundra åren är alltså närmast en vit fläck på Ålands historiska karta, men med dagens resurser är en större arkeologisk utgrävning omöjlig.
Det finns frågor som alltid kommer vara mer angelägna än arkeologin, men vi kan inte prioritera bort det som inte är på liv och död. Varför ska kulturbyrån tvingas vänta på ett budgetöverskott som möjliggör en större satsning på arkeologiska undersökningar?
Åland är redan ett ekonomiskt välmående område. Att vi ligger efter på det arkeologiska planet beror inte på ekonomin, utan på ett svalt politiskt engagemang. Budskapet från Ålands landskapsregering är tydligt: På Åland bryr vi oss inte om vår historia.
