Ideologin först på Nyans ledarsida
En ideologi är inte det som kommer först för en åländsk politiker. Ändå finns den där. Följ med i Nyan under nästa vecka, så får du veta vad som driver några av våra ledande politiker i deras värv.
Vad tror de på, de där som vill leda oss?
I oktober ska vi lägga vår röst på ett parti och en person som vi tror på. Det finns alltså ingen tid bättre än denna att ta reda på vad som får våra politiker att ticka, vad de brinner för och vad som ligger i botten för deras engagemang.
Vi gav de åländska partierna i uppdrag att utse en person att skriva på följande tema:
”Vilken är din politiska ideologi? Vilka ideologiska rötter har du, vilka tankar driver dig i ditt politiska arbete? Nämn gärna ett par förebilder, tänkare, ideologer eller politiska praktiker. Finns det någon i åländsk eller utländsk politik som du ser som en förebild? Behövs det sådana?”
Under den kommande veckan får vi läsa vad Viveka Eriksson (lib), Roger Nordlund (c), Danne Sundman (ob), Camilla Gunell (s), Johan Ehn (fs) och Anders Eriksson (Åf) skriver.
Enligt Svenska Akademins ordlista är en ideologi ”ett system av uppfattningar och värderingar”. Alla har en uppfattning om samhället, och alla har värderingar, särskilt politiker som arbetar just i värderingsbranschen. Väldigt lite av det vi som väljare sätter vår tilltro till när vi röstar på en viss politiker är hur de gör i sakfrågor. Dem kan vi ju inte till alla delar förutspå. Snarare tror vi personen och de värderingar han eller hon gett uttryck för.
Trots att det förs väldigt lite ideologidebatt på Åland, annat än på nivå med ”liberalerna är ju mer vänster än sossarna”, så är den viktig. Vad betyder det för en frisinnad politiker att vara borgerlig? Hur skiljer sig en centerideologi från en liberal dito? Är faktiskt det nordiska välfärdssamhället en produkt av socialdemokratin?
Ideologiskt har Åland länge varit ett konservativt samhälle. Vänsterideologin har varit avvikelsen och det allmänborgerliga normen. Varken högern eller vänstern har grävt desto djupare i sin ideologi, som i detta lilla samhälle kanske också överskuggas av personen och den praktiska politiken.
I dag är det annorlunda. Vänstern har blivit rumsren, till och med på Åland, och högerpartierna är tvungna att definiera vad som de facto skiljer dem åt.
Det finns många -ismer att välja på. Vi har kommunismen, socialismen, socialliberalismen, marknadsliberalismen, nyliberalismen, konservatismen, feminismen, pacifismen, militarismen samt en myckenhet diverse att orientera oss emellan. Chansen är stor att de flesta av våra politiker, som dock har sitt politiska engagemang vid sidan av andra sysslor, inte funderat särskilt mycket på sina ideologiska grunder.
Man kanske vuxit in i centerrörelsen för att far och farfar var med. Familjen kanske alltid varit borgerlig och bott i stan, och då är oddsen för en fs:are stora.
Kanske har en särskild person varit viktig, en politisk eller personlig förebild. Kanske är det motsättningar och problem som format värderingarna, mellan stad och landsbygd, mellan rik och fattig, mellan män och kvinnor.
Hur det än är hoppas vi på en spännande titt bakom kulisserna hos de personer som i oktober ber oss om vårt förtroende för sig själva och sina partier.
