I sommarhettan startar maratonloppet inför presidentvalet 2012
Sommaren brukar innebära lågsäsong för politiken, men mitt i värmeböljan riktas fokus mot presidentvaletet 2012.
I lördags tog partiledare Stefan Wallin initiativ till en diskussion om vem som skall bli Svenska folkpartiets kandidat.
För det självstyrda Åland har presidentvalet tämligen stor betydelse. Genom Ålandsdelegationen har presidenten egentligen större makt över landskapet än över riket, där regering och riksdag i allt högre grad gjort presidenten till PR-docka med få reella maktbefogenheter.
SFP:s kandidat har knappast någon större chans, vem det än blir, men för svenskan i landet är det inte ett betydelselöst beslut.
I spekulationerna, bland annat i en artikel från FNB, nämns Eva Biaudet och Carl Haglund. Generalsekreteraren för svenska riksdagsgruppen Björn Månsson nämner gamla tunga namn: Christoffer Taxell, Per Stenbäck och Ole Norrback – alla tidigare partiledare. Nuvarande ledaren Stefan Wallin skriver i en kolumn, som publicerades i flera tidningar i lördags, att han har en kandidat i tankarna som han än så länge vill mörka. Själv är han ointresserad.
För Åland är Carl Haglund i dag det mest bekanta namnet. Han är uppskattad för sitt arbete i EU-parlamentet, men frågan är om han inte borde få jobba vidare nere i Bryssel utan att störas av en tidsödande presidentkampanj. SFP:s kanske främsta framtidsnamn behöver inte ha bråttom. Å andra sidan kan ett presidentval vara ett sätt att konsolidera sin ställning i partiet och bland väljarna, om det nu skulle behövas.
Trion av tidigare partiledare har förvisso erfarenhet i överflöd, men av allt att döma ställer Samlingspartiet upp en borgerlig herreman som kan göra veteranpolitikerna ganska ointressanta utanför Svenskfinland. Alla har också legat rätt lågt i offentligheten de senaste åren, men visst skulle en Christoffer Taxell vara en mycket populär kandidat i ganska stora kretsar.
Den som kanske väcker störst förhoppningar är Eva Biaudet, tidigare riksdagsledamot och minister från Helsingfors. De senaste åren har hon jobbat för OSSE i kampen mot trafficking och blev nyligen minoritetsombudsman. Det ger henne ett lite annorlunda perspektiv och en sympatisk bakgrund (till exempel Martti Ahtisaari hade en fördel av att komma från FN då han ställde upp i valet 1994). Biaudet har också varit känd för att tilltala finskspråkiga väljare. Politiskt står hon på vänsterkanten inom SFP och bland mer högerkonservativa finlandssvenskar är hon knappast någon favorit.
Hon har ändå rätt profil för att möta Timo Soini, Sannfinländarnas ledare som på sin blogg meddelat att han troligen ställer upp. För de kandidater som saknar en verklig chans blir valrörelsen lätt en arena för dueller i värdefrågor. Timo Soini är en skojfrisk och skicklig företrädare för en främlingsfientlig och högerpopulistisk trend. SFP-kandidaten, vem det än bli, måste kunna möta honom.
Vid sidan av de svenska kandidaterna är det naturligtvis av åländskt intresse vilka kandidater de tre stora partierna ställer upp – eftersom någon av dessa högst sannolikt blir president.
Samlingspartisten Sauli Niinistö ligger bra till i opinionsmätningarna och är en trolig kandidat, favorit i nuläget. Centern och Socialdemokratern får svårt att vaska fram en fullgod utmanare. Av de tre stora partierna har Åland de senaste decennierna haft mest att hämta från Socialdemokraterna, men i ett presidentval handlar det naturligtvis mycket om person. Tarja Halonen (S) får ett gott betyg då hon drar sig tillbaka och Paavo Lipponen vore en stark och svenskvänlig efterträdare, men han har sagt att han inte är intresserad. Centern å sin sida har få alternativ efter valfinansieringshärvan och EU-kommissionären Olli Rehn, som nämns flitigast i spekulationerna, känns mer som en byråkrat och mindre som en samlande opinionsbildare.
