DELA
© Nya Åland

I princip är en princip inget värd i praktiken

Varför har man principer, om man inte följer dem?
På ett personligt plan är det ju lätt att förstå. Köttet är svagt. Man kan ha som princip att inte äta mer än skorpor efter klockan 18, men ändå falla för flottig pommes frites och fet burgare på väg hem från krogen. Man kan ha som princip att inte låta sig mutas, men ändå ta emot den där snygga julklappen från ett företag man aldrig tror sig komma i kontakt med.
Ett avsteg från principer, visst, men mycket mänskligt.

På ett politiskt plan, i en förvaltning, är principer till för att följas, alldeles särskilt om de är nyligen upprättade och genomarbetade.
När politiker eller tjänstemän gräver fram gamla, bortglömda principer som strider mot nyligen fattade beslut så blir det lite pinsamt, särskilt som principbeslut ofta antagits just för att styra på lång sikt, för att förhindra att föränderliga majoriteter eller lokala särintressen fuskar bort viktiga gemensamma värden.

Än värre är det med nya principbeslut. Som ”Principer gällande arvsärenden (s.k. danaarv)”. Ett sådant principdokument upprättades och antogs av sittande kansliminister Roger Eriksson (Lib) 2008, för att klarlägga hanteringen av så kallade danaarv efter personer som dött utan efterlämnade anhöriga.
Den andra meningen lyder: ”När det inte finns någon arvinge till den som vid sitt frånfälle var bosatt i landskapet, tillfaller arvet landskapet Åland.”
Klart som korvspad.
Därpå beskrivs hurusom den kommun där personen varit bosatt kan anhålla om att få danaarvet för ”socialt eller kulturellt ändamål”.

I avsnittet 2.2 i principdokumentet från 2008 sägs: ”Egendomen hålls kvar i landskapets ägo om det finns särskilda skäl till det.” Särskilda skäl kommer man fram till genom att genom ett internt yttrande höra relevanta byråer som kan bedöma om det finns särskilda skäl för landskapet att behålla mark eller fastigheter.
I danaarvet efter Olof ”Böjsarn” Bergman har miljöbyrån och skogsbruksbyrån med kraft argumenterat för att två skiften med skyddsvärd skog och guckuskobestånd ska stanna i landskapets ägo.

Så tycker man då, efter att ha läst principdokumentet, att detta är precis ett sådant tillfälle som principerna handlar om, där landskapet ska värna det gemensamma ägandet, naturvärdena, skogen, det man vill bevara men sällan har råd att köpa in.
Vad händer?
Jo, kansliminister Eriksson, själv bosatt i Jomala, ger hela arvet till Jomala kommun, förutom en rimlig ersättning till en närstående person för utfört arbete. Detta efter att lagtinget i förbifarten behandlat ärendet i den stora budgetslurven redan i fjol. Ärendet har också diskuterats av landskapsregeringen, som, får man förmoda, gett sitt stöd för beslutet.

Varför?
Varför upprättade Roger Eriksson över huvud taget de nya principerna, och varför väljer han och landskapsregeringen nu att inte följa dem? Varför struntade lagtinget i dem?
Varför ge bort skyddsvärd mark som man har rätt till, för att i framtiden tvingas budgetera för att köpa annan skyddsvärd mark?
Varför förskingra det som är allmän egendom för ett snävare kommunalt intresse?

Tydligen är det i politiken och i förvaltningen precis som i det privata – när frestelsen blir för stor och suget för starkt så struntar man i principerna för att få sätta tänderna i sitt saftiga byte.
Kanske kansliminister Eriksson vill ha en servett att torka sig om munnen med?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax